Konserten lyfter redan innan Robyn kommer

ANNONS
|

När Robyn gjorde en bejublad konsert här i Slottskogen för två år sedan var jag inte på plats. Jag fick alltså inte se henne göra ”I want to break free” tillsammans med Lykke Li eller ”No coke” med Dr Alban. Även Kleerup var med i ”With every heartbeat”, Röyksopp dök också upp.

Något av ett misslyckande från min sida, alltså, att inte vara där.

Att förväntningarna är höga när Robyn nu återvänder till Way Out West, efter sitt riktigt, riktigt stora genombrott med förra årets ”Body Talk”-skivor, är inte så konstigt. Vem gästar den här gången? Vems rykte ska återupprättas likt Dr Albans? Kommer hela Friends in need?

ANNONS

Recensenter brukar skriva om när, hur eller om en konsert lyfter – jag är också skyldig – men den här kvällen har den redan gjort det när trummisarna drar i gång ett intro i några minuter innan huvudpersonen kommer in. När Robyn sedan som andra låt bränner av ”Dancing on my own” , vilket är rätt kaxigt men samtidigt säger något om hennes låtskatt, har hon ett helt publikhav att dansa tillsammans med.

Och så fortsätter det, i ett rasande tempo: ”We dance to the beat”, ”Don’t fucking tell me what to do”, “Love kills”, “Indestructible” – som jag gärna hade hört den akustiska versionen av, men det är inte en sådan kväll – och “Call your girlfriend” trycks ut av den effektiva maskin som är Robyn och hennes liveband. Hon är trygg i allt hon gör att det nästan, nästan är lite skrämmande.

Någon gästartist kommer aldrig, men varför skulle det egentligen behövas? Robyn avslutar med ”Be mine”, i en något stel version, men kommer strax upp igen för ”Hang with me” och ”With every heartbeat”. Jag håller en liten tumme för att Prince sitter här någonstans i skogen och lyssnar. Han skulle garanterat tycka om det.

ANNONS

ANNONS