Min favoritscen i “Bridesmaids” – den roligaste film jag har sett på evigheter – är när den när kraftpaketet Megan försöker peppa huvudpersonen Annie att ta tag i sitt liv, att se möjligheterna. ”För ett halvår sedan köpte jag en lastbil, bara för att jag kunde göra det”, säger den stenrika men jordnära Megan innan hon vräker sig över Annie och brottar ner henne, ”Jag är livet, du måste kämpa emot”.
Kanye West inleder lördagskvällens konsert på Way Out West till tonerna av en maffig operakör, pukor och trumpeter. Han står upphöjd tio meter över publikhavet, i ett moln av rök. På scen dansar 15 balettdansöser framför en enorm fond med ett refliefmotiv hämtat från antiken (att det inte är Michelangelos Skapelsen är det enda som förvånar). Efter några låtar gör han en tio minuter lång svårt autotunad klagosång om hur synd det är om honom som får konserten att tappa tempo, rejält.
Varför allt detta? För att Kanye West kan göra det.
Att Marshall Matters inte är något av sina alter egon Eminem eller Slim Shady har väl alla begripit vid det här laget. Jag kanske är grundlurad här, men jag är övertygad om att privatpersonen Kanye West är densamme som artisten. Likt en gång Michael Jordan på basketplanen vill West ständigt motbevisa sina belackare – påhittade eller ej – om sin storslagenhet, det är hans drivkraft. Samtidigt vill han ha, kräver, bekräftelse från fansen. Se mig! Älska mig! Jag är visst ödmjuk!
Omdömeslösheten kommer med posten. Vi kan bara stå och titta på när han varvar briljanta låtar som ”Monster” och ”Power” med rätt svaga ”Heartless” och ”Homecoming”. Bra eller dåligt, allt han gör känns i alla fall – jag vågar knappt skriva det – äkta.
För min del hade Kanye West gärna fått framföra ”My dark twisted fantasy” i sin helhet denna kväll. Dels är plattan som gjord för en hiphopopera i två akter, dels får den de flesta äldre låtar att blekna i jämförelse. Han har, för att tala med kungen, vänt blad. ”Good life” känns tusen år gammal. ”Stronger” är mer Daft Punk än Mr West. Låtarna från ”808s & heartbreak” är fortfarande bara tråkiga. ”Move on up”-samplingen i ”Touch the sky” känns billig – Curtis Mayfield, Kanye? Verkligen? ”Through the wire” vill jag i och för sig verkligen höra, men varför bara en vers?
Kanye West säger hejdå med underbara ”Runaway”, hans egen ”Purple rain”, och bedårande ”Hey mama”. Jag går från Slottskogen med samma känsla som jag hade efter fredagens Prince-konsert: stora artister med stora egon har inga filter, de varvar mellan himmel och magplask urskillningslöst medan vi bara kan stå och titta på. De gör det för att de kan. Så länge magplasken inte dominerar är jag mer än nöjd.
