En debut som ger mersmak

ANNONS
|

Johan Ripås är SVT:s korrespondent i Afrika, oftast sober och saklig i sina reportage. Men hans debut som romanförfattare, barndomsskildringen ”Forever young”, är allt annat än sober. Den utvecklas till en fantasifull skröna på realismens grund, om just gränserna mellan fantasi och verklighet. Formen är välkänd i film och litteratur: den ”sista sommaren”, ur en tolvårig pojkes perspektiv. Det sista sommarlovet som relativt oskuldsfullt barn, innan puberteten sätter in.

Jagberättaren John är emellertid inte enbart oskuldsfull. En alkoholiserad och sadistisk styvpappa ser till att han alltför tidigt väcks till erfarenheter inget barn borde drabbas av. Hans mor tröstar sig lite för ofta med vitvinsflaskan, hans far har omkommit i en motorcykelolycka och lämnat ett tomrum efter sig. Bästa kompisen Anton har det heller inte så idylliskt i hemmet: sviken av en frånvarande mor och i hemlighet plågad av en illasinnad styvmor som inte ens ger honom mat.

ANNONS

Av en slump träffar pojkarna Peder, en hippie med rastaflätor och vittflygande filosofiska funderingar. Ripås varvar barndomsscenerna med vuxna återblickar, och reflekterar över Sverige då – i mitten av 1980-talet – och nu. Stilen är ofta humoristisk på ett drastiskt sätt, som när John tjuvröker en av Peders efterlämnade fimpar i tron att det är tobak. Det är i själva verket en joint.

De mera reflekterande partierna fångar på ett träffsäkert sätt vilsenheten i det prepubertala: John vill ”bada i strålglansen av det farliga utan att vara en del av det”. Tyvärr gör hans sociala situation att det farliga blir allvar, bortom fantasierna. Hans liv präglas av en pendling mellan skam och frihetshopp, tillhörighetslängtan och ensamhet.

Den inskränkta medelklassidyllen i Folkhemssverige skildras med en blandning av nostalgi och kritik: den institutionaliserade tryggheten, jämlikhetsidealet, som individuellt förtryck och skåpsuperiet som motmedel mot den ångest som trots allt infinner sig.

Det finns en ömsint värme i Ripås skildring av pojkjaget, en värme som sprider sig till läsaren, medan hans kritik av folkhemmet känns som väldigt typisk för hans generation och därmed en aning förutsägbar. Romandebuten ger i alla händelser en längtan efter mer. Kanske en bok om den stora, oförutsägbara omvärld som John bara drömmer om men som hans författare känner desto bättre.

ANNONS
ANNONS