När filmregissören Daniel Lind Lagerlöf försvann i ett naturreservat utanför Grebbestad hösten 2011 blev det stora rubriker. Han var ute på rekognosering inför en filminspelning, och blev troligtvis bortspolad av stora vågor.
Kändisskapet i kombination med försvinnandet – kroppen återfanns aldrig – gjorde tragedin till en mediehändelse. Hur den närmaste familjen upplevde löpsedlarna beskriver Malin Lagerlöf i ”Dagbok från ditt försvinnande”.
Dagboksformen följer alla sorgereaktioner, från den första chocken till det gradvisa återhämtandet och insikten att livet trots allt går vidare. Boken är tillägnad familjens tre barn; det yngsta var bara tre månader när pappan försvann.
Berättelsen är också en återblick på ett långt förhållande, som började i sena tonår. Samt ett porträtt av Daniel Lind Lagerlöf, med beskrivningar av hans personlighet och sätt.
Stilen är påfallande saklig. Självklart känner den efterlevande en fruktansvärd sorg och saknad. Men detta påverkar inte hennes skrivsätt. Malin Lagerlöf är en flitigt anlitad manusförfattare, och hennes skribentmässiga professionalism lyser igenom till och med i en så personlig text.
En starkt uttalad vägran att vara ett ”offer” samt en ovanligt ljus livssyn måste vara förklaringen till att boken inte är mera sorglig än den är. ”Du har en sådan ljus livssyn att man blir alldeles deprimerad”, citeras den bortgångne maken har sagt.
Varje sorgeprocess har förstås sin individuella gång. I Malin Lagerlöfs skildring av sin sorgeprocess saknas vrede. Det kanske är ett schablonantagande, men för den som blir lämnad kvar i ett kärleksförhållande, oavsett orsak, är nog vrede mot den lämnande parten en ganska vanlig ingrediens.
Att Malin Lagerlöf klarar krisen med så gott resultat kan säkert också förklaras av att hon verkar omgiven av en sällsynt självuppoffrande skara vänner och släktingar. Den som tror att släktens och vänkretsens roll har spelats ut i det samtida individualistiska Sverige får tänka om.
Till sist går det rentav att hitta något positivt. För någon som varit tillsammans med samma person sedan 18-årsåldern kan en förlust vändas till personlig utveckling. ”Kanske lärde jag känna mig själv först när jag förlorade dig”, skriver Malin Lagerlöf. ”Kanske var det först då jag blev riktigt vuxen”.
