Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Sinatravän. Lite överraskande har Bob Dylan växt ut till en skimrande uttolkare av den amerikanska sångboken.

Dylan får Sinatras låtskatt att skimra

Crooner

Bob Dylan
Fallen angels

(Columbia/Sony)

På sina senaste skivor har Bob Dylan envetet och medvetet arbetat sig bakåt i tiden. När han på nytt tar sig an ett gäng klassiker ur den amerikanska sångboken (Sammy Cahn, Johnny Mercer, Harold Arlen, m fl) är de flesta låtar skrivna innan Dylan ens var född.

Med bara gitarr, fiol, bas och trummor låter musiken äldre än Tony Bennett och saknar Sinatras självklara swagger, faktum är att hela albumet känns som hämtat ur en gammal Woody Allen-film.

Låder det trist och träigt? Det är det inte. Det är snyggt och superskönt, stillsamt svängigt och arrangerat av Bob Dylan själv. Men likt Shadows in the night och hans fantastiska julskiva är det främst ett album för de inbitna fansen, ungefär som Håkan sjunger The Smiths skulle vara för Hellströms fans.

Samtliga låtar, förutom plattans starkaste spår Skylark, är tidigare inspelade av Frank Sinatra och givetvis har Bob Dylan inget att vinna på en jämförelse med Ol’ Blue Eyes. En sådan behövs heller inte.

Bob Dylan har lastat That old black magic, Young at heart, It had to be you och framför allt Skylark med så mycket skimrande kärlek och respekt att man bara smälter.

Dessutom påminner Jimmy Van Heusens och Johnny Burkes Polkadots and moonbeams från 1940 om lemotivet till Dr Snuggles. Vem kan sura då?