Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Kvar i feelgood-soffan. Annika Bengtsson, författare från Mellbystrand har inte bytt genre – men det skaver lite mer, enligt vår recensent.

Det skaver litet mera tack och lov

Litteratur

Annika Bengtsson
Hundra dagar kvar

(Grim förlag)

Annika Bengtsson biter sig kvar i feelgood-soffan, men den här gången skaver det tack och lov litet mera jämfört med förra boken.

För en gångs skull finns det en klart definierad plats i tid och rum. Annika Bengtsson tar oss tillbaka till 1970-talets Laholm där huvudpersonerna jobbar på den stora livsmedelsfabriken på Lagabackens topp. Här är hackordningen tydlig, men också kamratskapet. Till viss gräns. Att tjejerna blir tagna på brösten och anses som naturliga villebråd är en uppfattning som tycks vedertagen. Facket är exempelvis helt handlingsförlamat. Men gränsen bryts tack och lov.

Vi möter arbetskamraterna Eva, Malin och Greta som befinner sig i olika sociala positioner. Det är Malins livsöde som blivit bokens titel ”Hundra dagar kvar” och här ska naturligtvis inte avslöjas vad som sker på den 101:a dagen.

Relationerna med det motsatta könet är allt från passionerade till slentrianmässiga och aningen komplicerade – utan att gå in på hur och varför. Jag blir ärligt talat inte klok på någon av kvinnorna oavsett hettan eller kylan. Men jag kan gilla att känslorna just är oberäkneliga.

Jag är sedan tidigare mycket förtjust i Annika Bengtssons serie böcker som inleddes med Kråkprinsessan, Glömskelunden, Snökupan och Mellan raderna. Mest för att de har en dunkelhet och något outtalat som hela tiden glider en ur händerna. Det både stör och lockar i lika delar. I förra årets bok ”Kvinnor, vin och vänner” vävde hon samman de tidigare huvudpersonerna på ett finurligt sätt, när de alla deltog i en kurs för bokbloggare på Fridhems folkhögskola. Den här gången dricks det mera mellanöl och te, om man säger så.

Någonting säger mig att det kan bli en fortsättning på ”Hundra dagar kvar” och då får Annika Bengtsson gärna skruva till personerna ett par varv extra. Jag har ingenting emot om det skulle skava betydligt mer och väcka fler frågor än givna svar.

Annika Bengtsson skriver ledigt och rör sig hemvant i trakterna som hon känner så väl. Eftersom jag också rört mig på ungefär samma ställen under den här tiden är det kul att känna igen sig.