Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Johan (John Kinell) och Margareth (Hedvig Jalhed).

Anfasia en spännande resa

Anfasia Koncept: Hedvig Jalhed, Helena Röhr. Scenisk ledning: Helena Röhr. Musik: Mattias Petersson. Övriga medverkande: Agnes Wästfelt, John Kinell, Pascal Jardry, John Viklund Länssjukhuset, Halmstad 12/11

opera

Anfasia
Koncept: Hedvig Jalhed, Helena Röhr. Scenisk ledning: Helena Röhr. Musik: Mattias Petersson. Övriga medverkande: Agnes Wästfelt, John Kinell, Pascal Jardry, John Viklund. Länssjukhuset, Halmstad 12/11

”Allting kommer att bli bra”. Den ihåliga frasen upprepades som ett mantra av de tomma människoskal som mötte oss på vår färd genom kulvertarna under Galgberget. Orden forcerade entonigt deras förment välmenande och servila leenden för att i ödslig ironi återkastas av ekot från de kala väggarna. Det var nämligen i lördags vi, ledsagade av en kliniskt vitklädd och krampaktigt leende ciceron, forcerade porten till landet Anfasias ogästvänliga katakomber. Föreställningen ”Anfasia” är som ni kanske förstår en produktion som ställer många av våra föreställningar om musikaliska och sceniska framföranden på huvudet.

Skådeplatsen är det totalitära landet Anfasia där medborgarna hålls i schack genom medicinering underordnade härskarinnans experimentella strävan efter en oupphörlig förbättring av mänsklighetens genom och karaktär. Den musikaliska helheten genljöd effektivt i de ödsliga valven. Modernt klingande operarecitativ väl sjungna av Hedvig Jalhed, Agnes Wästfelt och John Kinell backades upp av ominös, kall och maskinell musik, som sprungen ur en tid då maskinerna tävlar på lika villkor med det kalla mänskliga psyket om förmågan att uppbringa mänskliga emotioner. Att jag som lyssnare ibland suktade efter ett mer nyanserat musikaliskt form- och tonspråk hade kanske därför varit att göra våld på grundkonceptet.

För att kunna säga att något är bra krävs det att ha definierat en slutpunkt för sin strävan. Att i enlighet med myten om framsteget driva den progressiva framtidstron till den grad att moral och medmänsklighet offras på förbättringens altare leder med historiens facit i hand till katastrofala konsekvenser. Nedbruten i sina beståndsdelar leder prefixet ”an” (utan) och suffixet ”fas” (skede) tankarna till ett formlöst skede, en strävan utan slut, en drift att ständigt förbättra det naturen frambringat. Anafas är också den fas under celldelningen då kromosomerna separerar och precis som cellcykeln behöver sina kontrollpunkter för att undvika okontrollerad cancertillväxt behöver samhällsbyggen ett rättesnöre och en moralisk kompass som svänger över då utvecklingen frångår normerna för medmänsklighet och moral. Tolkningsmöjligheterna är många.

Anfasia är ett lovande koncept som dock inte riktigt nått sin fulla potential. Framförandet gjorde skickligt bruk av samhällsdystopins klassiska ingredienser utan att egentligen tillföra något unikt till genren. I prospektet betonas ambitionen att utmana gängse gränsdragningar mellan publik och dramatik men den upplösning av gränsen mellan fiktion och verkligt, aktör och betraktare som till exempel Peter Greenaway så effektivt uppnår i sin film ”Barnet från Macon” infann sig inte riktigt. Att som åskådare och individ finna sig mer involverad i än alienerad från den kollektiva skuld som uppstår då samhällen går över gränsen hade fått upplevelsen att djupna och konceptets innovation att utmynna i fascination. Resan in i Anfasia har dock bara börjat och jag ser trots de marginella reservationerna med spänning fram mot den utlovade fortsättningen.

Fotnot. Anfasia ges även 19/11 vid Östra Långgatan/G:a Kyrkbacken i Varberg och 20/11 vid Stålverksgatan 1 i Halmstad.