Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Publiken älskar Spektor

Ni får dansa mycket så ni blir varma!

Popsångerskan Maia Hirasawa har tilldelats den otacksamma uppgiften att strax efter lunch försöka väcka liv i ett yrvaket, avkylt, bakfullt och regnblött Hultsfred. Och ta mig tusan om inte duggregnet upphör efter blott 30 sekunder av hennes solskenspop.

Den hittills tämligen fåhövdade publikskaran framför Pampasscenen växer snabbt – ur skogen kommer drivor av campare som med förvånade miner lyfter tillbaka regnhuvor, fäller ihop paraplyer och låter sig charmas av Maia och hennes orkester, som live vågar ta ut svängarna bra mycket mer än på skiva.

Det fungerar bäst i de snabbare låtarna, såsom genombrottslåten ”And I found this boy” och ”The wrong way”, men även i ballader som ”Mattis & Maia” och ”Gothemburg”  lyckas bandet mota bort kylan.

En sak till. The Ark kan sluta göra anspråk på ”The worrying kind”. Den tillhör numera Maia Hirasawa.

I gitarristen och sångaren Peter Morén har Peter Bjorn och John den mest osannolikt fantastiska svenska scenpersonlighet jag sett och hört efter Thomas Öberg i Bob Hund. Gitarristen studsar och hoppar, lockar och pockar, och lirar solo med ett kroppsspråk som skulle göra Angus Young i AC/DC grön av avund. Men inget av detta går ihop med Moréns lite sorgsna uppsyn. Det är förbryllande. Förtjusande. Går inte att slita ögonen från.

Under en dryg timme bjuder gruppen på låtar främst från deras två senaste album, ”Writer’s block” och vårens släpp,”Living thing”.

Att säga att alla alster är lika omedelbara som mäktiga vissellåten ”Young folks”eller ”Amsterdam” vore att ljuga, men för den som låter sig lockas med in i Peter Bjorn & Johns labyrintiska ljudbild finns hur många vackra melodier som helst att njuta av. 

Om Annika Norlin vore mer Säkert! än Hello Saferide skulle hon bli precis lika folkkär som Håkan Hellström, och fylla den stora Hawaiiscenen precis när hon ville. Men när Annika på årets Hultsfredsfestival återvänder med Hello Saferide och det engelska språket lyckas hon i alla fall utan problem få den stora publiken framför Pampasscenen (den näst största) att trotsa det ihärdiga hällregn som öser ned under hela konserten. För nog är hon redan folkkär. Under finfina pojkvänstestformuläret ”The quiz” blir det allsång. Till höger om mig står två tonåriga hiphopkillar som sjunger med i varenda stavelse, till vänster en 30-årig gothrockare i skägg som ler så brett som han förmodligen inte gjort sedan konfirmationsfotot.

Annika Norlin drabbar vem som än kommer i sin väg. Hon har dessutom något som Håkan inte har: humor.

Kanske är det bara en lycklig slump som gör att Annika lämnar över kvällens stafettpinne till Regina Spektor, den internationella artist som i mitt tycke allra bäst motsvarar svenskans egensinnighet vad gäller melodisinne, lyrik, scennärvaro och frasering. Den flygelklinkande Spektor behöver inte många sekunder innan hon fullständigt trollbundit publikhavet framför Hawaiiscenen, detta tillsammans med blott en trio bestående av en cellist, en violinist och en trummis.

Trots att Spektors nya album ”Far” inte är mer än någraveckor gammal möts låtar som ”Blue lips”, ”Laughing with” och ”One more time with a feeling” av jublande ovationer, något som gör sångerskan uppenbart förvånad, närmast generad.

När Regina Spektor avslutar sin konsert med bedårande ”Samson” och ”Fidelity” framstår Hultsfredsfestivalens lansering av Kings of Leon, Franz Ferdinand och The killers som årets tre stora affischnamn som ett skämt.

Fler lokala nöjesnyheter hittar du här