Ända sedan Ulrika Ingemarsdotter var liten har hon älskat att läsa och fantisera.
– Min pappa var musikdirektör. När jag var barn mutade han mig med böcker från antikvariatet för att jag skulle sitta tyst och läsa i kyrkan i Göteborg när han spelade in skivor med körer och ensembler, berättar Ulrika.
Hon hade livlig fantasi och hittade ofta på egna små berättelser som hon dunkade ut på familjens skrivmaskin.
– Så länge jag kan minnas har det dykt upp personer i mitt huvud, figurer som jag har velat utforska.
Blev mamma på gymnasiet
Men livet var inte bara romaner och fantasi. Redan tidigt fick Ulrika lära sig ta ansvar. Bara 19 år gammal blev hon mamma.
– Jag och pappan gick båda på Sturegymnasiet, där jag blev känd som ”hon med barnet”. Tillsammans blev vi föräldrar en gång till , men så småningom tog förhållandet slut. Att vara ung mamma lärde mig massor, inte minst om hur man utnyttjar små stunder som blir över, säger Ulrika.
Sedan dess har hon hunnit bli mamma ytterligare två gånger och fått finslipa ”de små stundernas teknik” ännu mer.
– I dag har inga problem att skriva i de luckor som uppstår, om det så bara handlar om fem minuter. Delar av min roman skrev jag faktiskt i mobilen, berättar hon.
Kollegan uppmuntrade skrivandet
Ulrika arbetar som kommunvägledare i Rådhuset i Halmstad. Där lärde hon känna kollegan Kerstin Göransson, som var den som fick henne att fatta pennan.
– Kerstin skrev på fritiden och när jag berättade för henne om personerna i mitt huvud sa hon till mig att skriva ner deras karaktärer och historia så att hon fick läsa, berättar Ulrika.
Hon och Kerstin började byta lappar med varandra. På så sätt lärde de känna varandras ”fiktiva vänner” och kunde utforska dem och deras livsöden ihop. Det var också Kerstin som uppmanade Ulrika att väva ihop sina berättelser till en bok.
– Jag hade aldrig drömt om att bli författare, men nu skrev jag av hjärtans lust. När jag var klar skickade jag in mitt manus till två olika förlag. Till min stora förvåning tackade båda ja och det slutade med att jag valde Visto, berättar Ulrika.
Kollegan grät av glädje
När hon berättade för Kerstin att boken skulle ges ut la sig kollegan på golvet och grät av glädje.
– Det var starkt! Hon var till och med gladare än jag, ler Ulrika.
Nu finns debutromanen ”Kupade händer” i handeln. I berättelsen, som spänner över tre generationer, gör Ulrika en djupdykning i den villkorslösa kärleken.
– Romanen handlar om att gå söder och bli hel igen. Om att hålla fast och våga släppa taget. Det är en dramatisk bok, men med en stor dos humor, säger Ulrika.
Fler böcker lär det bli. Nummer två är redan färdigskriven. Där får läsaren återse flera av personerna från ”Kupade händer”.
– Det är ingen fortsättning, utan en spin off. Jag var visst inte riktigt färdig med en del av mina karaktärer. De har blivit som vänner, säger Ulrika.
På försättsbladet till ”Kupade händer” finns en dedikation med tack för stöd och uppmuntran.
– Självklart är den tillägnad min kollega Kerstin. Utan henne hade jag inte upptäckt min passion för att skriva, säger Ulrika.
Ulrika Ingemarsdotter
Ålder: 44 år.
Bor: ”På Öster i Halmstad.”
Familj: ”Fyra barn: Isak, 24 år, Norea, 20, Max, 14 och Noomi, 12. De två äldsta har flyttat hemifrån. Jag var bara 19 år och gick på Sturegymnasiet när jag blev mamma första gången.”
Utbildning: ”Jag är beteendevetare med en magister i psykologi samt har genomgått steg 1 inom psykoterapi.”
Arbetar med: ”Jag är kommunvägledare med placering i Rådhuset i Halmstad.”
Senast lästa bok: ”Knutby” av Peter Gembäck.
Detta driver mig: ”Jag har alltid haft mycket energi och genom skrivandet har jag hittat ett sätt att få utlopp för den.”
Instagram: ”På Instagram har jag ett öppet konto om min bok, @ulrika.ingemarsdotter”
