Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Om svanar, samvete och en stilla död

Vecka 3

Från bilen måndagen den 18 januari

på morgonen halvvägs till jobbet ser jag

att svanarna har frusit fast i dammen.

De är delvis översnöade.

De ligger en bit ifrån varandra.

Två gånger varje dag hela den veckan

ser jag dem

fast jag gör inte det.

Jag vänder bort blicken

och därigenom

varseblir jag allt extra noga.

De är mycket döda en bit ifrån varandra.

Inte som en bild av oss.

Inte som en bild av meningslösheten.

Eller som en metafor över naturens eventuella ondska.

De ligger där för att kylan.

För att dammen är liten.

Och vattnet stilla.

Kan inte låta bli att undra om de var rädda,

märkte de att de satt fast?

Vad vet jag om svanars anlag för skräck.

Eller om de somnade på vanligt svanvis på kvällen

och sedan bara inte vaknade mer?

De sökte i varje fall inte värme hos varandra.

Jag orkar inte ta reda på om det är sant

att svanar är monogama

Jag berättar inte om dem för någon

frågar inte: har ni också sett

jag vet inte vad det skulle gagna.

Jag har läst att människor som håller på att frysa ihjäl tar av sig kläderna

Upplevde svanarna en överväldigande värme inne i sitt svandun,

strax innan allt var över?

Måndagen den 25 januari är det plusgrader igen.

Det regnar när jag kör till jobbet.

Jag tittar rakt fram.

Fler lokala nöjesnyheter hittar du här