Om en tungviktare till språklärare som gjorde världen större och roligare

Lars-Erik Holmbergs boktips och skrönor visade vägen till litteraturen och livet. Författaren Per Bengtsson minns en mytomspunnen lärare som gjorde världen större och roligare.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

”Pesten”. ”Dvärgen”. ”Vredens druvor”. ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”.

Titlarna är för evigt inpräntade i medvetandet, med en kraftfull norrländsk accent. Ingen kunde rada upp böcker och författarnamn med samma pondus som Lasse. Man fattade att det fanns något magiskt att utforska, men han berättade aldrig riktigt vad. Det fick var och en själv upptäcka.

– Den här ska du läsa, sa han och tryckte en tummad pocket av Sartre eller Camus i min hand när han passerade i korridoren.

Många lunchraster sprang jag till hans fack i lärarrummet för att lämna tillbaka dem. Ryktet gick nämligen att han plöjde en bok om dagen. Det lät omöjligt. Han kunde ju inte ägna sig åt något annat! Det intellektuella frosseriet var främmande och lockande, och en del av mytbildningen kring den rumlande björnen till språklärare.

ANNONS

Väderbiten i ansiktet? Var skulle han annars vara väderbiten!? På foten!?

I den gemensamma berättelsen om våra liv är han upprinnelsen till mängder av återkommande anekdoter. Som när klasskompisen Tommy skrev i en uppsats att en man var ”väderbiten i ansiktet”. Lasse läste upp det högt inför klassen, ackompanjerat av det bullrande skrattet.

– Väderbiten i ansiktet? Var skulle han annars vara väderbiten!? På foten!?

En snart 30 år gammal gliring som än idag upprepas så fort det blåser, och göder ett bildningskomplex som cementerades där i baracken på Sturegymnasiet.

När vi studerade den svenska litteraturhistorien berättade Lasse om när han var hemma hos Pär Lagerkvist i en liten etta i Stockholm.

Mina kompisar möter oss på kajen med kalashnikovs och vodka! Sen åker vi bandvagn.

– Det var papper överallt. Överallt! Stora högar. Jag såg det själv! Alldeles gula var de!

De som läste ryska minns idag ett enda ord: ”rabotnik”. Det betydde arbetare.

– Det är allt ni behöver kunna, skrockade Lasse.

Lasse Holmberg.
Lasse Holmberg. Bild: Arkiv

Han brukade ta med sina ryskelever till S:t Petersburg, men eftersom det var så få i klassen bjöd han in även oss andra som han visste var aspirerande kommunister.

– Mina kompisar möter oss på kajen med kalashnikovs och vodka! Sen åker vi bandvagn.

I förbifarten nämnde han sina översättningar av Solzjenitsyn.

Tyvärr kom vi aldrig iväg. Däremot reste vi själva till Warszawa och Krakow, Berlin, Budapest och Prag med drömmar om att skapa egna skrönor från östfronten. I långfärdsbussar och nattkupéer lästes Hjalmar Söderberg, Karin Boye och Stig Dagerman. Det hade aldrig hänt om inte Lasse gett oss en knuff i den riktningen.

ANNONS

Skolans bibliotek var ett vanligt klassrum med bokhyllor. Bibliotekarien tyckte att det var jobbigt att rulla cigaretter, så de elever som rullade fyra stycken åt honom och placerade dem fint i hans silveretui fick en cigg i lön. Lasse och bibliotekarien var förstås polare med samma referenser, och plötsligt kunde Lasse dundra in bland hyllorna och börja boxas med någon av oss.

– Högerkrok. Upp med garden!

Sedan berättade han någon anekdot från ringside. Men de bästa historierna kom från Norrland. Det var lika okänt område för oss som Sovjet, det visste han nog. Favoriten är den om lämmeltåget. Lasse vandrade på fjället, säkert barfota utan packning, och övernattade av någon anledning i källaren till ett hus. Plötsligt hördes ett mullrande ljud som väckte honom. Fönstren i rummet stod öppna, ett i varje väderstreck. Och genom fönstret, rakt över hans täcke och ut genom motsatt fönster sprang de – i hundratal.

– Ett lämmeltåg, Tommy. Förstår du! Ett lämmeltåg! Otroligt!

Förmodligen var det Lars-Erik Holmberg som lärde oss uttrycket ”kolla aldrig en bra story”. Tack vare det lever han vidare. För att hedra hans minne tycker jag att vi lovar att läsa en bok om dagen. Vi börjar med ”Pesten”.

ANNONS
ANNONS