Det går bra för Mariette Lindstein. På tisdag släpps Sektens barn, den tredje delen om sekten ViaTerra och den grymme ledaren Franz Oswald. Den släpps på Forum, ett av Bonnier- förlagen, och hittills är trilogin såld till tio länder, bland annat Kanada, Tyskland och Holland.
– Jag vaknar varje dag och känner mig lyckligt lottad. Men jag har jobbat stenhårt för det här. En period läste jag tre böcker i veckan för att få flyt på svenskan efter alla mina år i USA. Och inget har kommit gratis, jag har skrivit om – och skrivit om igen, säger hon och skrattar.
Den 6 juni, på nationaldagen, är det öppen releasefest för Sektens barn på Akademibokhandeln i Halmstad. Mycket av innehållet i boken är hämtat direkt från Scientologikyrkan, där Mariette –och hennes son – var med i drygt två decennier.
– Det värsta är inte att jag kastade bort så många år av mitt liv, det värsta är att jag tog med mig John in i sekten, säger Mariette som lyckades fly 2004.
Då hade tillvaron i högkvarteret i öknen utanför Los Angeles blivit alltmer klaustrofobisk. Mariette bodde med 50 andra i en stor villa-vagn, omgiven av elstängsel och beväpnade vakter. Hon såg knappt sin son, socialt umgänge fanns det inte tid för och enda gången hon fick gå ut var när hon skulle duscha.
– Familjeband är bara en distraktion för scientologerna, det stjäl fokus från Det stora syftet.
Mariette fick John som 23-åring, när hon bodde i Malmö och var gift med en av scientologernas svenska ledare. De första två åren var helt normala och hon kunde knyta en tät kontakt med sin son.
–Det ändrades när vi flyttade till USA. Successivt fick vi träffa John allt mindre och när han var sju-åtta flyttades han till ett läger för sektens barn. Snart såg vi honom bara ett par gånger i månaden, säger Mariette som först i efterhand har fått veta hur sonen och de andra behandlades.
– Det var hårt kroppsarbete åtta-nio timmar om dagen. Bestraffningar var vanliga och den som inte skötte sig kunde till exempel få hinkar med iskallt vatten över sig. Och barnen fick inte berätta något om hur de hade det för oss föräldrar, säger Mariette och tillägger:
– Jag trodde att jag räddade John från droger, mobbing och annat hemskt, i dag vet jag ju att det var tillvaron i sekten som var det farliga.
John lyckades fly ett år efter Mariette och bor i dag med fru och två små döttrar i USA.
– Vi har regelbunden kontakt, men i perioder drar han sig undan. Han är bitter över sin förlorade uppväxt och det har jag all respekt för. Vi har också valt helt olika vägar för att bearbeta det vi varit med om: han vill inte höra talas om scientologerna, medan jag ägnar all min vakna tid åt att upplysa om sektproblematiken, konstaterar Mariette som redan är klar med sin fjärde bok. Titeln är Vit krypta och den är nummer ett i en ny romansvit.
– Det blir ännu mer thriller och ett riktigt högt tempo, utlovar Mariette och tillägger att det även nu handlar om sekter – men med fokus på hur de genom bulvaner nästlar sig in i viktiga samhällsfunktioner, såsom skolor, företag och offentliga institutioner.
– Ta Narcocon. Det är inte många som vet det, men det är ett rehabiliteringshem för narkomaner som till 100 procent är styrt av scientologerna, säger Mariette som förutom sitt skrivande reser runt och föreläser, ofta för ungdomar.
–Jag blir oerhört lycklig när de säger att de har läst mina böcker och att de har förstått mekanismerna bakom sekter och hjärntvätt. Då har jag lyckats.
Men åter till Sektens barn, som är den sista boken om ViaTerra. Vi ska givetvis inte avslöja hur det går för Franz Oswald (och hans barn…), men Mariette säger att det har varit svårt att säga farväl till honom.
– Som författare är det fantastiskt att få skildra en sådan stark karaktär, oavsett vad man tycker om honom.
Mariette Lindstein
Ålder: 59 år.
Familj: Maken Dan Koon, även han avhoppare från scientologerna, och tre hundar. Föräldrarna bor i Halmstad och sonen med familj i USA.
Bor: Litet hus i Görvik. ”Men vi har vuxit ur stugan och letar efter något större.”
Glad över: ”Att jag kunde ge min son all min kärlek de första åren av hans liv. Vi brukade ligga och mysa, samtidigt som vi lyssnade på lugna låtar av Simon & Garfunkel, Santana och Genesis. När vi träffades efter att vi båda lyckats fly satte han på musik i bilen – av de artisterna! Han förklarade att han inte visste varför, men att han verkligen tyckte om den musiken. Då blev jag alldeles varm inombords.”
