När stora verk skapas ur helt tokiga idéer

ANNONS
|

Den gestalt som betytt kanske mest för modern konst, film och litteratur är väl Sigmund Freud. Karl Marx? Naturligtvis viktig, men knappast för konsten. Einsteins kosmiska bråddjup? Poesi av egen art, där finns inget för diktare att tillägga. Och Darwin blev avskydd från första början, för att han hade rätt; fel får man gärna ha - kolla på nätet, där lögnerna och konspirationsteorierna förökas genom manisk delning. Fast i början var Freud också avskydd, trots att han hade fel. Sen upphöjdes han plötsligt till banbrytare och djup tänkare.

För att sakta vissna till flummig kuriosa. Vad jag förstått tar seriös psykiatri honom numera inte på särskilt stort allvar.

ANNONS

Att han betytt mycket för litteraturen betyder heller inte nödvändigtvis att författarna tagit teorierna på allvar. Stephen King tror jämförelsevis knappast på vampyrer eller att världen har intagits av varelser från yttre rymden; det är bara grundstorys som ger honom tillfälle att berätta om medelklassliv i USA, om den mänskliga existensens vita kalla ångest; skräckinslagen tillhör verktygslådan, inte budskapet. I Aksel Sandemoses roman Det gångna är en dröm förtränger huvudpersonen helt freudianskt mord han begått. Minnesforskare har kommit fram till att den typen av förträngning inte är möjlig. Vilket inget betyder för romanen, lika lite som Sandemoses eventuella tro, hur den nu var. Men förträngningen blir litterärt effektiv.

Kärnan i ett konstverk kan vara hur tokigt som helst. Som den alltföre tidigt bortgångne Göran Hägg påpekade är religiositeten hos en Dostojevskij av så motbjudande brutal art att de flesta läsarna försiktigt brukar runda den - för att i stället koncentrera sig på den intensiva existentiella skildringen. Som är genial. Antisemitismen däremot, och den antidemokratiska hållningen, får man bortse ifrån.

Samt har många poeter tagit djupa intryck av Carl G. Jung, den rasistiske charlatanen, inte för dessa mörka dimensioner, utan för fantasin om arketyper, egentligen lika kuriösa de, men mer oskyldiga.

ANNONS

Men hur var det nu med förträngningarna, detta med minnen som sjunkit i det undermedvetnas djup? Tänk på romanen om Thomas Quick som plötsligt bringades att ”minnas” och erkänna 39 mord han inte begått, och dömdes för åtta av dem - fast nej, det var ju ingen roman. Detta skedde i verkligheten. Nu ser alla det skandalösa i historien. Det kan då behöva påpekas hur många år media och den allmänna opinionen var helt övertygade om den demoniske Quicks förmågor. Tokigheter i romaner kan egga berättelsens effektivitet; i verkligheten bör de dock undvikas.

ANNONS