Årets Marinfestival hade ett digert musikutbud. Lokala akter fick särskilt gott om plats i programmet.
Etablerade artister med större framgångar lös dock med sin frånvaro. Det går inte att sticka under stol med att Melody Club kändes som en ganska ”B” bokning.
”Palace Station” och ”Electric” spelades idogt under mina tidiga högstadieår.
Melody Clubs sångare Kristofer Östergren visade sig i lördags vara lika energisk nu som då. Första gången jag såg Växjöbandet var när de spelade som förband åt Kent i Malmö. Kristofer Östergren hade i lördags, precis som i Malmö, håret färgat kolsvart och med en smygande utväxt mitt på hjässan och var i sig en show när han på de mest energiska sätt slängde sig mellan det ljussatta pianot och trummorna för diverse danser.
Det som säkert var en rolig spelning (så när som på det skramliga ljudet) för den yngre publiken visade sig vara outhärdlig för många av de äldre. Som i ett lämmeltåg lämnade de, gärna med fingrarna demonstrativt trycka mot öronen, konserten för att dra sig mot de vita tälten en bit närmare city.
När det vanligtvis känns pinsamt om artister inte går upp på scenen när publiken ropar ”en gång till” kändes det i Melody Clubs fall ganska bra när spelningen led mot sitt slut efter 45 minuter.
Efter viss tvekan kom de dock åter och rev av, vad publiken som väntat kanske saknat mest, ”Electric”.
Lite senare på kvällen, vid 21-tiden, var det knökat med folk på den holländska skonaren Loth Loriën. Lika proppat var det framför Skeppsscenen som var ämnad för syskonkvartetten Calaisa och kvällens näst sista spelning.
Malmötjejerna blev kända för sin klappvänliga countrypop när de spelade på gatorna i Lund och sedermera blev signade av ett skivbolag när de åkte till Nashville och framträdde live i samma skivbolags kontorslokaler.
Till skillnad från Melody Clubs yviga musik och skramliga framtoning fungerade ljudet bättre med Calaisa och gjorde deras lördagsspelning till en av den behagligare sorten.
Deras låt ”Sisters in Arms”, om att vara syskon, gjorde mig löjligt gråtmild. Jag får skylla på att jag känner igen mig allt för väl i den obeskrivliga kärlek jag känner för min egen syster och att flyttlasset snart återigen går mot Stockholm och mitt vardagliga liv där. Färdiglipat.
Tillbaka till Calaisa: Med låtarna där gruppen har hämtat inspiration från den irländska folkmusiken var de som bäst. Många av de övriga låtarna kändes tyvärr slätstrukna. Den klappvänliga countrypopen får ingen kontur och när bandet, en timme efter start, spelar sin sista låt kände jag mig ganska mätt på Marinfestivalens sista festkväll.
