En plats som framkallar många minnen för Per:
– Oj! Sol och moln. Jag tänker på väldigt många misslyckade försök att lära mig simma när jag var liten. Det lyckades till sist, men inte på Brottet!
– Mazarin-giget 2003 var fantastiskt. Det är en väldigt vacker plats och publiken verkar trivas extra bra där. Vi gjorde väl någon Gyllene-spelning där också när Marie (Fredriksson) kom upp och gästade på ”När alla vännerna gått hem”?
Fem konserter, tre i Sverige och två i Finland, återstår efter Brottet – en turné som började den 6 juli i Helsingborg och 20 spelningar senare kommer att ha setts av drygt 130 000 personer med, så här långt, slutsålt på sex platser och publikrekord på två.
– Ja, det har blivit en alldeles förträfflig resa! Det är alltid nervigt med nya musiker i bandet och i just det här fallet blandar jag ju låtar från hela min karriär vilket var svårare än jag trodde, medger han.
– Jag menar, det är väldigt stor skillnad på mina sololåtar som oftast utgår från akustiska instrument och Roxette-spår som oftast är mer komplexa och arren mycket mer ”sofistikerade”.
– För att inte tala om Gyllene Tider-låtarna som kommer ifrån ett helt eget universum. De har varit svårast att spela för det här bandet eftersom dessa musiker är helt enkelt lite ”för bra” och kommer in i GT-världen från ett helt annorlunda håll. Jag var tvungen att avbryta repen i Tylösand några gånger för att skratta när vi försökte spela vissa låtar. Vi lät som ett dåligt Gyllene Tider-coverband. Fast nu är allt fixat!, skrattar Per.
Vad var det största frågetecknet inför turnén och vilket blev det största utropstecknet?
– Frågetecknet var att få allt material att låta bra med just denna sättning. Fiol, pedal steel, tre gitarrer ibland, fem personer som sjunger. Det var nya förutsättningar för mig.
– Men slutresultatet blev över all förväntan; detta är nog det bästa band jag spelat med! Jag hoppas verkligen att få spela med alla fler gånger. Vi trivs väldigt bra ihop både på och utanför scenen.
– Helena Josefsson är en sångerska i absolut världsklass. Ola Gustafsson på pedal steel och gitarr presenterades för mig som Sveriges bästa musiker och jag är böjd att hålla med. Han är grym. Malin-My Wall kommer från Holmsund och spelar fiol på operan i Stockholm men är übervass på countryfela också. Och mandolin. Och sång. Andreas Dahlbäck hade jag hört förut när han trummat med Ulf Lundell och han är en klippa som kan variera sin stil så den passar olika låttyper.
– De andra tre är ju mina favoriter från förr; Christoffer Lundquist, Clarence Öfwerman och Magnus Börjeson. Vi har spelat ihop i många år. Så jag är i goda händer.
Hur mycket har ni justerat och ändrat under resans gång?
– Mer än vanligt faktiskt. Vi har anpassat programmet till vilken dag vi spelar. Fredag/lördag är det mer upptempo på grund av mer alkoholintag hos publiken. Festival är lika med kortare konsert då fler artister pockar på uppmärksamhet. Och vardagsgigs är det längre set med lite fler akustiska låtar.
– Vi repade in väldigt många låtar och har dessutom testat ännu fler på soundchecken. Hade turnén varit ännu längre så hade vi ändrat ännu mer. För det är ett band som klarar av det mesta.
Vilken eller vilka låtar har överraskat dig mest?
– ”Småstadsprat” har blivit en ny stor sommarlåt ute bland folk, det förvånade mig lite. Halva låten är ju instrumental och sådana kompositioner brukar få det svårt på radion och hos den breda massan, men den har verkligen slagit igenom. Vissa andra låtar hinner man knappt börja spela innan allsången tar över och det känns alltid lika galet. Jag är lyckligt lottad när det gäller sådant.
Vad har du gjort mellan turnésvängarna?
– Jag har varit hemma i Halmstad. Träffat vänner och jobbat med nya låtar. Jag har några coola projekt på G. Ingen rast, ingen ro.
Så det har blivit nya låtar under turnén?
– Alltid!
Nu kan du bocka av ännu något som du inte tidigare gjort. Vad skulle vara nästa stora musikaliska utmaning?
– Jag vill fortsätta min resa. Nya låtar, nya samarbeten, fler turnéer. Jag vill bli bättre på det mesta, att kommunicera, finslipa.
Och Gyllene Tider? Nästa år är det ju 40 år sedan bandet bildades...
– Oj. Inget är planerat men det blir säkert en runda till. Vi måste passa på så länge alla lever. Tiden går fort. Och det är ett fantastiskt litet band. Det också!
