Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

KRÖNIKA: Det bästa vore nog om Italien vinner i kväll

Det är nu dags för årets roligaste tv-kväll! Länder runt hela jorden samlas och tittar på samma program, det som brukar beskrivas som ”världens största musiktävling”.

Jag har i många år varit ett stort fan av både denna tävling och den svenska uttagningsprocessen, Melodifestivalen. I fjol var jag på plats både på Mellon och Eurovision Song Contest, men i år skippade jag att åka till Ukraina. Men oavsett om jag är på plats eller inte nästa år så hoppas jag att tävlingen 2018 ska arrangeras i Italien.

Va, varför inte i Sverige? Är det inte självklart att man måste hålla på Robin Bengtsson, så att finalen går här nästa år?

Nej, så funkar inte jag, och likadant är det med många andra inbitna Eurovision-fans (eller, ja, vi är väl nördar) som jag känner. Visst vill jag att det ska gå bra för Sverige, att vi ska ta den där sjunde segern som innebär att vi gör Irland sällskap som det mest vinstrika landet i tävlingens historia. Det kommer att hända, men det behöver inte bli i år.

För tävlingen är större än så. Trots att den fortfarande har höga tittarsiffror så måste den slåss för sin överlevnad, av flera anledningar. Den tydligast har det senaste året varit politiseringen, där Ryssland och Ukraina har varit i centrum. Deras bråk har visat hur symboliskt viktig den här tävlingen är i andra länder, men blir det allt för politiskt riskerar intresset att svalna. Därför är det viktigt att årets vinnarlåt, mer än någonsin, är något som alla kan stå bakom, men samtidigt musikaliskt för tävlingen framåt.

Där har vi Francesco Gabbani från Italien. Det är en fartfylld låt, som trots att den är oerhört italiensk, verkar gå hem i alla läger. Med eller utan dansande apa.

Eftersom det är en bra låt så ser jag den gärna som vinnare, hellre än den andra förhandsfavoriten, Portugal. Salvador Sobral sjunger en lågmäld kärleksvisa som hämtad från en svartvit film från 1950-talet. Jag har förstått att många uppskattar den avskalade enkelheten i bidraget, där äktheten i känsla och sång slår ut ledskärmar, överkoreograferade danssteg och utflippade kostymer. Att man går tillbaka till grunden.

Men helt till grunden vill jag inte gå. Det behövs nytänkande, och där fungerar Italien bättre. Portugals låt är för tråkig i mitt tycke.

Troligtvis vinner något av dessa bidrag. Men i fajten finns så klart Bulgariens 00-talist, Sveriges rullband, Belgiens ljusskygga flicka och Rumäniens joddelrap. Men det blir nog för svårt för dessa att segra, och i så fall kommer vi dessutom att få en icke­engelskspråkig vinnarlåt, vilket i sig är kul.

En annan viktig aspekt är att ett Big 5-land kanske vinner. Vissa av de direktkvalificerade länderna, framförallt Storbritannien, verkar strunta i tävlingen eftersom de alltid går till final i vilket fall. Där har särskilt Italien gått mot strömmen och visar att man kan skicka bra bidrag ändå. En italiensk vinst skulle lite mer legitimera Big 5:s existens, vilket är ett nödvändigt ont för att tävlingen ska fortsätta vara den storslagna fest som den har varit sedan millennieskiftet.

Skulle Sverige vinna kommer jag inte klaga, tvärtom. Det är en bra låt, men jag väntar hellre till nästa år med att se en svensk ta emot segerpokalen i San Remo. Namaste! Allez!

 

Se även: HP rankar alla Eurovision-bidrag

Fler lokala nöjesnyheter hittar du här