I morgon sänder P4 en timslång radiodokumentär av Niklas Levy om hur fem tonåringar i den välbärgade Stockholmsförorten Danderyd var på väg att bli popstjärnor. Men 1968 tog det slut.
– Vi skulle ta studenten och eftersom vi kom hem vid tretiden på natten efter spelningarna somnade trummisen på franskalektionerna. När hans pappa hörde det tog det tvärstopp. Föräldrarna bestämde att vi inte fick fortsätta, trots att vi var rätt populära, berättar sångaren Leif Carlsson.
1972 utnämndes Leffe till Sveriges Rockprins och sommaren efter var han landets mest bokade folkparksartist. Hemma fanns hans nyfödde son Andreas, som långt senare blev firad låtskrivare och domare i ”Idol”.
– Andreas tycker att vår återförening är skitkul, men har sagt att kraven på oss är skyhöga. Vi vet att det måste låta bra, så vi har repeterat i ungefär ett år. I början blev det en del blåsor på fingrarna…
För att få ett fylligare sound tar de fem originalmedlemmarna i Cheers hjälp av körsångerskorna Linda Norberg och Josephine Johansson, samt keyboardisten Claes Bure från gruppen Forbes. En biografi av Göran Wennberg ska ges ut och en ep-skiva med The Doors ”Love me two times”, signaturmelodin ”This hammer” av Spencer Davis Group och två egna låtar håller på att mixas.
– Det känns fantastiskt, ja det är nästan inte klokt, säger Leif Carlsson.
Bildades 1965 i Danderyd och hette först Tombstones (gravstenarna). Består av Slöingebon Leif ”Leffe” Carlsson (sång), Christer ”Chrillan” Söderqvist (gitarr), Sven-Olof ”Svenne” Larsson (gitarr), Gunnar Nihlén (bas) och Per ”Perre” Wiklund (trummor).
Blev 1967 ett av de första popbanden att spela i en svensk kyrka (Danderyd) och i en ishall (Tammerfors i Finland). Hade skivkontrakt med Decca och var tidiga med att använda fuzzbox för att dista elgitarrerna.
Framträdde hos Hagge Geigert i Kungsträdgården 27 juli 1967 och samma datum 43 år senare är en ny konsert inbokad där.