Messud: "Vi har kastats 50 år tillbaka"

För snart 20 år sedan slungades USA plötsligt och våldsamt in i en ny riktning, när två flygplan kraschade mot World Trade Center. Då var Claire Messud nybliven mamma, hennes första barn föddes bara veckor före attentatet.

Hon minns att hon tänkte "ingen kommer att skriva böcker mer".

- Jag tappade inte tron på litteraturen. Men det kändes som att poesi bättre kunde spegla den tidens erfarenheter. Det var något med att allt kändes så fragmentariskt, säger hon i en svensk hotellobby, där hon ser tillbaka på den omtumlande perioden.

Fem år efter attentatet skrev Claire Messud ändå en bok, som blev hennes genombrott. Men inte förrän nu ges "Kejsarens barn" ut i Sverige, efter senare kritikersuccéer som "Kvinnan på övervåningen" och "Den brinnande flickan".

- Vi lever fortfarande med konsekvenserna av vad som hände. Sedan dess har USA styrts utifrån rädsla, säger hon.

Gripande ytligt

Redan före attentatet skrev Messud om New York-societeten. Det blev inte bra, hennes blick var för kylig. Till och med hennes vanligtvis så stöttande make, litteraturprofessorn James Wood, förkunnade: "det här är uselt".

- Jag hade problem med tonen. Jag var för ironisk, och för hård mot människorna jag skrev om. Utan medkänsla, erkänner hon med ett avslappnat leende.

Boken kretsar kring vännerna Marina, Danielle och Julius – alla runt 30 år – som på tjusiga cocktailpartyn diskuterar hur de vill göra skillnad i världen. Ingen av dem kommer dock någon vart. Samtidigt får den hyllade patriarken Murray Twaithe besök av en beundrande systerson, som snart genomskådar hur instängda i sin bubbla släktingarna är. Attentatet kastar hela tiden en mörk skugga över deras handlingar.

- Det gjorde att deras ambitioner och drömmar som kändes så ytliga plötsligt blev gripande. Den amerikanska drömmen – hur falsk den än är – handlar om frihet och trygghet men leder paradoxalt nog till ytlighet och fåfänga, säger Claire Messud som trots allt förlåter sina huvudpersoner just detta.

- Det här handlar om en värld som ingen trodde skulle gå förlorad men som nu är borta, därför kunde jag till slut känna ömhet för deras omedvetenhet.

Tror på berättelsen

Men Claire Messud framhäver också klasskillnaderna, när systersonen Bootie gör sin entré i den privilegierade miljön. Han kommer från en småstad, står utan kontakter och pengar och tvingades därför tacka nej till en studieplats på Harvard.

- I USA vill man inte erkänna att det finns olika sociala klasser, säger Claire Messud och pratar om de växande klyftorna mellan rika och fattiga.

Under Obama såg hon en politik som ville motarbeta rädslan. Hon kände igen sig i den förre presidentens internationella bakgrund: själv har hon en mamma från Kanada och en far född i Frankrike, som växte upp i Nordafrika. De flyttade ofta runt i världen.

- Jag trodde alltid att det sättet, där ett utbyte av människor och idéer i en global värld är viktigt, var det håll vi var på väg mot. Nu inser man hur mycket det har förändrats.

Tidsandan får henne att fundera: I klimatkrisens spår kanske hon borde ägna sig åt praktiskt miljöarbete istället för att skriva?

- Men jag tror på berättelser, att de skapar förståelse för oss själva och vår kultur. Vi existerar inte utanför språket, det är en del av vad som gör oss mänskliga. Berättelserna ger oss ett förflutet och en framtid.

Bakslag för kvinnor

Claire Messud undersöker också ofta kvinnliga erfarenheter. Hon har skrivit om kvinnlig vänskap, och registrerar hur kvinnor obemärkt bereder väg för familjen. Så såg det ut i Messuds egen familj – hennes mamma missade den första stora feministvågen. Ändå fyllde hon hemmet med kvinnolitteratur.

- Vi internaliserar berättelser, som ger oss en mall för vad som är möjligt i världen, säger hon och menar att den processen ofta är omedveten.

Och trots utökade rättigheter hålls kvinnor fortfarande tillbaka, ser Claire Messud som pekar på flera bakslag – bland annat att delstaten Alabama nyligen förbjöd abort.

- Vi har kastats 50 år tillbaka i tiden på sex månader, säger hon.

- Det är ögonöppnande att det jag känner så starkt inför Trump kände folk inför Obama. Hur förenar man de två polerna? Jag vet inte. Men konsekvenserna av de nya lagar och de domare som Trump nu utser till Högsta domstolen, de kommer att pågå under resten av mitt liv. Det suger.