Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Suzanne Osten återvänder som gästregissör till Unga Klara – där hon regisserar bakom en skärm, på grund av coronapandemin.
Suzanne Osten återvänder som gästregissör till Unga Klara – där hon regisserar bakom en skärm, på grund av coronapandemin. Bild: Jonas Ekströmer/TT

Mörk fars när Suzanne Osten gästar Unga Klara

Suzanne Osten tar en kalkylerad risk – trots coronapandemin återvänder hon som gästregissör till den teater hon en gång startade. Med "Buster Keaton på månen" undersöker hon återigen dynamiken i en dysfunktionell familj.

Bakom en stor plastskärm ger Suzanne Osten regi till skådespelarna på Unga Klara i Stockholm. Pjäsen skulle egentligen ha fått premiär i mars men sköts upp på grund av coronapandemin. Trots att hon hör till en riskgrupp på grund av sin ålder ville Suzanne Osten gästregissera på den teater hon en gång grundade – och hon gör det på avstånd, med visir och munskydd.

– Jag kan känna mig hindrad i att jag inte får gå nära skådespelarna. Men jag har en koreograf som får vara min förlängda kropp. Det är en väldigt fysisk föreställning så det rycker i kroppen, jag springer upp och de backar, säger hon, och berättar att hon aldrig tvekade inför att komma tillbaka.

– Att säga nej till det här hade varit att säga adjö. Och det är det inte snack om.

Slapstick och tragik

När Suzanne Osten nu återvänder till den barn- och ungdomsteater som hon grundade 1975, är det med en pjäs av Gunilla Linn Persson. De samarbetade redan 1992 när de satte upp "Delfinen" för 2–3 åringar och sedan dess har de hållit kontakten.

– Hon har bland annat skrivit om sin barndom och jag sade ”har du inte en pjäs här?” Delar av den är inspirerad av Buster Keatons ganska tuffa start som akrobatbarn. In i den familjen föds ett barn som är mer Harpo Marx, som de inte begriper sig på. Det är en pjäs om syskonkärlek och en ganska ruff familjemiljö, säger Suzanne Osten.

Pappan är lynnig medan mamman är en hemmafru som längtar bort. Pjäsen präglas av vaudeville, akrobatik, fars och slapstick, men barnets tragiska upplevelse av att inte bli sedd finns också där.

– Så det är hjärtskärande ibland, säger Suzanne Osten och lägger till:

– Den här föreställningen lever på många sätt upp till det jag alltid har velat hålla på med när det gäller teater — den är fysisk och lyrisk — och den har starka känslor. Förmodligen kommer en del vuxna att tycka att barn inte ska se sådant här.

Livets drama

Suzanne Osten startade Unga Klara för att slippa "fjant, trams, moralism och pedagogiskt övertydliga texter" för barn. I Gunilla Linn Perssons text finns inga pekpinnar, inte heller när det äldre barnet ger levnadsråd till sitt yngre syskon.

– Det finns inga ”borsta tänderna” och ”var snäll" här. En del ord förstod inte skådespelarna själva när de läste. Det är bra, för det är ofta så, att barnen inte vet vad de vuxna pratar om, det är bara gallimatias för dem.

Suzanne Osten har ofta fått höra att hon är obegriplig, eller att hon skrämmer barn. Nu är censurkulturen kring unga värre än någonsin, tycker hon. Hennes "Medeas barn" blev till exempel inställd i Linköping efter att föräldrar stämplat innehållet som olämpligt. Osten har själv börjat undersöka hur skrämmande hon är, vilket ska leda fram till en text om just det. Men hon tror att teater om tabubelagda ämnen hjälper de unga.

– Det handlar om att gestalta drama, och drama är ju livet. Jag ger dem verktyg att fatta livets drama.

Svältfödda barn

Nu när barnen är "instängda och kontrollerade" tror Suzanne Osten att kultur och möten är viktigare än någonsin. Hon och ensemblen har resonerat digitalt med barn kring vad en vanlig familj egentligen är – ett aktuellt tema när så många tvingas att sitta hemma. Men Suzanne Osten saknar de raka dialogerna i skolklasserna.

– Det lider vi av nu, att vi inte kan träffa barn. Det är en sådan vital samhällsinformation, säger hon.

Suzanne Osten oroar sig för att coronapandemin ska innebära en enorm backlash för kulturen. För digitala möten räcker inte, menar hon. Hon tycker att teatern är särskilt bra för unga, eftersom de så noga läser av statusskillnader, hierarkier och känslor.

– Det är helt nödvändigt att se det levande samspelet. Vi lär oss av att vara med andra människor så det är självklart att den här situationen är problematisk. Vi får slåss för att återerövra saker efter pandemin, det tror jag.

Rättat: I en tidigare version förekom en felaktighet i pjäsens titel i ingressen.

Elin Swedenmark/TT

'Man märker att barnen hoppar ur salongen när de har varit på show. Jag tror att teatern har en alldeles speciell verkan på dem', säger Suzanne Osten, som gästregisserar på Unga Klara, med visir och munskydd redo.
"Man märker att barnen hoppar ur salongen när de har varit på show. Jag tror att teatern har en alldeles speciell verkan på dem", säger Suzanne Osten, som gästregisserar på Unga Klara, med visir och munskydd redo. Bild: Jonas Ekströmer/TT
Regissören Suzanne Osten och koreograf Rikard Hasslinger på Unga Klara. 'Jag är en otroligt mycket gladare person än om jag inte hade gjort det här. Så jag tar en kalkylerad risk', säger Suzanne Osten.
Regissören Suzanne Osten och koreograf Rikard Hasslinger på Unga Klara. "Jag är en otroligt mycket gladare person än om jag inte hade gjort det här. Så jag tar en kalkylerad risk", säger Suzanne Osten. Bild: Jonas Ekströmer/TT

"Buster Keaton på månen" har urpremiär den 20 augusti på Unga Klara i Stockholm.

Dramatikern Ann-Sofie Bárány följer arbetet med föreställningen och ger inblickar i den konstnärliga arbetsprocessen. Dramatikern Erik Uddenberg skriver också en bok om Unga Klaras metod.

Suzanne Osten grundade Unga Klara 1975 och lämnade för åtta år sedan över det konstnärliga ansvaret till Gustav Deinoff och Farnaz Arbabi.

Suzanne Osten om Deinoff och Arbabi: "Deras idéer bygger mycket på hur Sverige ser ut i dag. Jag känner igen mycket: samarbetet med konstnärer, att ligga nära publiken och undersöka den men ändå testa radikala tilltal. Jag tycker de har gjort alla saker rätt. Och när de fick pengar att bilda en egen ensemble är man tillbaka till den form som jag trodde på, att man har en fast grupp människor som vill arbeta för barn, unga och vuxna — jag tycker man ska blanda".