Hur är det egentligen att arbeta i maktens korridorer? Är intrigerna lika täta som i den danska tv-serien ”Borgen”? Är vardagen lika dramatisk och tårdrypande som hos president Bartletts stab i ”Vita huset”?
Jenny Åkervall vet. Efter en karriär som reporter och chefredaktör hamnade hon mitt i den politiska hetluften då hon anställdes som talskrivare åt Göran Persson 2003.
– Jag hade hoppats att jobbet på statsrådsberedningen var som i ”Vita huset”, att folk skulle jubla och göra high-five med mig när de fick höra mitt första färdigskrivna tal. Men när jag gick ut i korridoren var det bara helt tyst, säger Jenny Åkervall.
Perioden skulle visa sig vara den tuffast tänkbara för att arbeta i Socialdemokraternas stab. Mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003, regeringens hantering av tsunamikatastrofen 2004 och valförlust till Moderaterna 2006. På det följde en ny valrörelse och en dalande popularitet för nya statsministerkandidaten Mona Sahlin.
– Det politiska arbetet var som att sugas in i en centrifug, man blir helt uppslukad. Det var ett jättespännande och roligt arbete men också väldigt krävande. En jobbig sak mot slutet av uppdraget var att se hur mycket hårdare en kvinnlig statsministerkandidat som Mona Sahlin granskades, det känns tråkigt att vi inte har kommit längre på det området.
Just skildringarna av det politiska livet är något hon hyllats för i debutroman ”Jag tjänar inte” (som släpptes i mars i år). Boken handlar också om en svensk psykvård i kris.
– Min mamma jobbar som psykiater och det är en miljö med så många utsatta människor i dag. Det går inte att undgå sig själv när man skriver och det är mitt samhällsengagemang som lyser igenom i historien. Jag ville knyta ihop och berätta om de här två ganska slutna världarna.
Psykiatern Anna balanserar på utbrändhetens gräns när hon kontaktas av Säpo för att göra en farlighetsbedömning av en stalker som trakasserar en av regeringens ministrar. I regeringskansliet träffar hon pressekreteraren Emre, som har bekymmer med vikande opinionssiffror och personliga värderingar som börjar krocka med det politiska uppdraget.
Miljöerna i din bok har kallats för trovärdiga av recensenter. Finns det något du själv brukar irritera dig på i politiska skildringar i böcker och på film?
– Jag upplever att politiker ofta porträtteras som maktgalna karriärister som gör allt för sin egen vinnings skull – och det kan jag verkligen reta mig på. De allra flesta som arbetar med politik gör det för att de faktiskt tror på någonting och vill förändra samhället. Jag har arbetat med många politiker som helt brinner för sitt jobb.
Göran Persson har ofta anklagats för att ha en bufflig ledarstil till exempel, hur var det att arbeta för honom?
– Han kan säkert ha uppfattats som burdus av många, men jag upplever honom mest som oerhört rak och vänlig. Det var en ynnest att få arbeta ihop med Göran. Man ska komma ihåg att han var statsminister i tio år, man kan inte vara älskad av alla när man har den rollen, säger Jenny Åkervall.
I trädgården utanför den lilla stugan på Getterön blir det påtagligt att vi är väldigt långt från Rosenbad. Jennys mormor och morfar byggde huset, men släkten har bott på halvön utanför Varberg betydligt längre än så.
– Min mormors farfars far kallades för ”Tull-Johan”. Han var kustroddare och flyttade hit från Morup för att gifta sig med en kvinna som var härifrån Getterön. Och min mormors mor startade Getteröns första camping och kiosk. Mina egna barn är den sjunde generationen i vår familj som bor här.
De är många som har samsats i det ganska trångbodda huset. Jenny fick enligt uppgift ligga och sova nedbäddad i en papplåda när hon var liten.
– Nu har jag bott i Stockholm under fjorton år, men jag betraktar Getterön som mitt ursprung. Här är så fint och folk är så gulliga och välkomnande. Stan är lagom stor. Jag älskar att sitta inne på Komedianten och jag går ofta till både kallbadhuset och varmbadhuset.
Ålder: 40 år.
Bor: I Stocksund. Uppvuxen i Borås, men har sedan unga år tillbringat somrarna på Getterön utanför Varberg.
Gör: Författare/tjänstledig från jobbet som politisk sekreterare. Hon har också arbetat som reporter på GP, Borås Tidning och Expressen samt som chefredaktör på SSU:s tidning Frihet.
Familj: Maken Kalle och barnen Ville (12 år), Jakob (8 år) och Sonja (2 år).
Aktuell med: Hon släppte i våras debutromanen ”Jag tjänar inte” på Norstedts förlag.
Utbildning: Journalistik på City University i London 1992-95.
Läste senast: Göran Rosenbergs ”Ett uppehåll på vägen från Auschwitz”.
Lyssnade senast på: Sin Spotifylista med Joni Mitchell, Daft Punk och Swedish House Maffia med flera.
Tittade senast på: ”World War Z” på Bio Capitol i Varberg, tillsammans med äldste sonen.
Litterär förebild: ”Jag tycker det är svårt att välja en, jag får inspiration från många olika håll, allt från underhållningsromaner till klassiker. Per Olof Enquist, Bodil Malmsten, Sofi Oksanen, Hanne Vibeke Holst, Cora Sandel (Sara Fabricius), Vilhelm Moberg, Thomas Tranströmer, Knausgård.”
Kuriosa: Hon spelade i landslaget i squash i tio år och tränar och tävlar numera i veteranfriidrott och har tagit silver och brons på veteran-SM (60 och 200 meter). Har fått förmånen att sommarträna med Varbergs friidrottsjuniorer på Påskbergsvallen.
