Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

KRÖNIKA: Mot Lofoten i kravlöst lugn à la Jenny Diski

Varför lämna mörker och kyla för ännu mer mörker och kyla?

Varför välja något så krångligt som att färdas till norra Lofotens allra yttersta spets, Andenes.

Tja, nu är det i alla fall gjort!

Flera högtidliga tilldragelser skulle firas under 2017 och vi beslöt att det var bäst att inte dröja. Årets första dag anträdde vi resan; några familjemedlemmar, en ostickad poncho och flera olästa böcker. Tåg tog oss till Oslo. Jag hade redan tidigt bestämt mig för att uppskatta just resandet, att sitta stilla och färdas i kravlöst lugn. Jag tror att det är detta tillstånd som Jenny Diski åsyftar i boken ”On trying to keep still”. Ingen kan avkräva en något, räkna inte med mig, jag bara sitter här. Framåtrörelsens vara eller inte vara är inte i mina händer.

Vi passerade städer med skojiga namn: Mellerud, Åmål, Säffle. Ägnade mig åt ponchons enahanda framväxt och via öronen avnjöt jag stora mängder av Ferrantes roman ”Hennes nya namn” (Jag vet att jag är sent på bollen, de mest ihärdiga läser del tre nu). Det handlar om att vara ung och kvinna och hur en ska göra med allt. Vad smäller högst; att vara fint gift sysslolös i en ny lägenhet med en man som slåss ibland, eller att studera, vara oskuld och fattig? Vad är viktigt egentligen? Vilka fällor kan en falla i? Hur veta om en räknas? Hur betydelsefullt är det att vara bildad, beläst? Ingenting är enkelt och inga svar serveras precis och det är storslaget berättat.

Första natten sovs det på hotell vid Gardemoen. Bussresorna från Oslo Central till flygplatsen och sedan till hotellet var löjligt dyra och en illasinnad chaufför låtsades missförstå mig så att vi ändå fick gå långt i mörkret med väskorna rullande i snögrusmoset.

Dag två skulle ta oss till Bodö för vidare färd med propellerplan till Andenes. ”Nu börjar resan på riktigt”, sa vi till varandra och det var inte läge att varken sticka eller läsa. Bara trycka näsan mot det lilla flygplansfönstret och titta ut.

Ett viktigt skäl till resan var möjligheten att åka på valsafari och skåda kaskelott och möjligen späckhuggare. Av erfarenhet visste vi att det var klokt att ha några dagar i reserv ifall vädret skulle vara dåligt eller valarna inte genast anträffbara. Tre hela dagar hade vi till förfogande, solen når aldrig över horisonten men ljuset från undersidan liksom, räcker till dagsljus från ungefär 9.30 till 15.00.

På håll liknade vårt hotell kongresspalatset i Narva men på insidan var det finfint med stor dos ”koselig”. Generöst tilltaget rum med stora sängar och dito badrum. Vi bodde på första våningen.

”Bra om det börjar brinna”, sa jag som tvångsmässigt måste hitta fördelar med allt. Denna replik visade sig sedan bära giltighet just när vi somnat och brandlarmet gick.

Fortsättning följer.

Fotnot. Till Andenes kan en ta sig med olika kombinationer av tåg, bil, buss, flyg, båt.

Allt i Norge är asdyrt.

Fler lokala nöjesnyheter hittar du här