Egentligen skulle detta handla om att jag tänkte lista anmärkningsvärda solon – mestadels på elgitarr – inom rockmusiken. Naturligtvis tvingades jag genast snävt begränsa urvalet. Självklarheter som Jimi Hendrix hamnade i sin egen suveräna kategori, den där var artist ansträngningslöst bildar en självständig genre, även som traditionsbärare. Dit hör också sådana som Cohen och Dylan och Tom Waits och Amy Winehouse och Laura Marling, artistiskt sett. De skapar alldeles egna himlakroppar i vårt gemensamma universum.
Nej, jag sökte framför allt enskilda instrumentella solon; sammanhanget behövde inte vara särskilt genialt, eller originellt, om än gärna av gedigen kvalitet. Den som söker finner, insisterar optimisten. Och jag fann inte bara solon, utan minnen av dem, så påträngande att de ibland stod i vägen för dagens lyssning. Och minnen k r i n g dem. Vissa solon beslöt jag därför att sätta i karantän tills jag blivit glömsk nog att åter höra dem precis som de låter. Eller om det nu var att jag satte mig själv i karantän, åldrandets.
Men ta då ett exempel, ”Sympathy for the Devil” på Rolling Stones 60-talsalbum ”Beggers Banquet”. Jag var tonåring, nästan ännu bara barn första gången jag hörde den, och skivan i sig ett slags rått alternativ till den just då förhärskande psykedeliska trenden; musiken låter som en militant städpatrull i färd med att städa upp efter hippisarnas kattguld.
”Sympathy for the Devil” är inte albumets bästa låt. Men efter ungefär den första tredjedelen kommer Keith Richards gitarrsolo.
Helt överraskande, som en stinkande nedsölad rännstensfigur genom en sidodörr. Tills dess har Mick Jagger med sedvanlig självsäkerhet lett oss genom några verser, en dekadent figur, men elegant samtidigt, lustprincipens liderlige riddare – och så hävdar Keith plötsligt realitetsprincipen. Djävulen må vara kung i baren, åtminstone då han ska charma flickor, men framför allt är han katakombernas härskare, låter Keith gitarren säga. Och hur många av Micks ragg är benägna att följa honom dit ned?
Jag tycker det är ett av rockhistoriens skarpaste instrumentella insatser. Kort, vasst och obönhörligt, det förväntar sig inga motargument, samtidigt som Keith pauserar, lämnar luckor och hål att andas genom. Det som gör många rocksolon så trista är en ängslig åstundan att förvandla allt till tätt tätt ös. Ungefär som en målare som genast vill fylla hela duken med färg. Keith begränsar sig. Men de små områden han rör sig på glöder.
Det blev nog, för denna gång. Ingen tio-i-topplista. Ett enda solo, ett åt gången, det är nog mest rekommendabelt. Minnet då? Jo, en gång var jag mycket ung, och det var 60-tal; allt det som för länge sen är över.
