Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/4

Elisabeth Skog: Jag minns hur vi trängdes när vi åkte tåg, åt skräpmat och skrattade

Jag tittar på bilder från förr i tiden, från november 2019. Hur glada vi var när vi gick den där fortbildningskursen i Stockholm, om biblioterapi. Vi skulle lära oss hur samtal utifrån skönlitteratur kan främja hälsa och välmående. Det känns väldigt länge sedan.

Jag minns hur vi trängdes när vi åkte tåg, åt skräpmat och skrattade och delade en cigg på centralen sedan. Och vi var extravaganta och tog taxi till hotellet. Taxin kostade alltid olika mycket fast sträckan var densamma. Och det fula Scandic där det aldrig blev rätt med rumsbokningen och besvikelsen över den stängda skybaren. Vi satt på skolbänken tätt intill alla nya människor, hon från Göteborg, Eva, var så smart men såg ledsen ut, diakonen från Bromma med den vackra klänningen och så några som jag var lite rädd för.

Å andra sidan blev jag avståndsförälskad i litteraturprofessorn med stripigt hår och flammande blick. Han sa: välj svåra texter, välj komplexitet och många bottnar. Annars kan det inte bli riktiga samtal. Jag räckte upp handen och bad att få citera något som jag läst av Jeanette Winterson. Varsågod, sa han med sitt finlandssvenska öppna a-ljud.

”Ett svårt liv kräver ett svårt språk – det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss, ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är. Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.”

Sedan sa han: läs texterna högt tillsammans i era grupper. Mycket viktigt kommer fram i det direkta mötet med orden. Då hinner man inte bygga upp ett försvar. Jag antecknade allt. Och ritade av hans små innetofflor, de var av ovanligt snitt.

En kväll träffade jag Uppsaladottern på en restaurang. Hon var söt och sprudlande, hon hade ju träffat någon, en viktig person (men jag förstod det inte riktigt då). Jag tog massa bilder på henne och vi skrattade högt. Jag gillar att hon skrattar så högt.

Sedan var vi på Fotografiska och då spelades Perfect Day med Lou Reed i högtalarna, jag tänkte att det är nästan för mycket av goda, men bara nästan.

Det var ett halvår sedan och jag tittar på bilderna med överseende men kärleksfull blick, som en gammal människa som beskådar ett troskyldigt barn, som någon som betraktar en svunnen tid och bara vagt känner igen sig.

Vi visste ju inte bättre, vi kunde sannerligen inte annat än att leva på som vanligt, och fröjda oss bäst det gick och åka karusell (äta karamell).

Vi visste ju inte bättre, vi kunde sannerligen inte annat än att leva på som vanligt, och fröjda oss bäst det gick och åka karusell (äta karamell).

Och den troskyldigheten gör mig lite ledsen.

Del 2

Nu går jag här mellan nyheter och statistik och vittnesmål från vårdpersonal och anhöriga till döda, och såna som är nästan döda. Och jag ser en liten film om hur man kan klippa till en strumpa så att den blir ett munskydd.

Och jag vet varken ut eller in eller vad jag ska hoppas på. Det bästa verkar vara att få en mycket lindrig variant, i annat fall ska man kanske hoppas på att få sjukdomen vid ett senare tillfälle, när många andra stackare redan haft den så att det kanske finns en respirator ledig. Om jag ens kan räkna med att beviljas en, för jag undrar vad det står i min journal egentligen, står det att jag är en frukt av generation efter generation av kapsejsade kranskärl och urusel lungkapacitet?

Jag har läst att intensivvård är en väldig ansträngning för kroppen. Och att det citat ”kan vara bättre att slippa”. Jag vet inte om jag ens vill förstå innebörden av detta. Det är osäkert huruvida man blir immun efteråt, och hur länge man i så fall är det. Osäkerhet vidlåder även frågan om när man smittar.

På tv ser jag ett inslag om hur en före detta rask person, nu efter veckor i respirator håller på att återhämta sig.

Jag skriver av en instruktion som jag sett på Twitter, hur man ska andas på ett särskilt sätt om man blir riktigt sjuk. ”Håll andan i sju sekunder och släpp sedan ut luften genom näsan, stängda läppar. Motståndet tvingar de små lungblåsorna att öppna sig”. De små lungblåsorna.

Jag sparar anteckningen i mobilen för att ha den lätt till hands. Jag förstår att man numera får använda sin mobil på sjukhuset. Nästa dag hör jag att just sådana andningsövningar är verkningslösa. På tv ser jag ett inslag om hur en före detta rask person, nu efter veckor i respirator håller på att återhämta sig. Han hasar fram några steg med hjälp av två sjukgymnaster. ”Nu klarar jag inte mer”, stönar han. Han berättar att hans tår är alldeles svarta.

På morgonen blir jag numera sittande lite för länge i bilen i parkeringshuset utanför jobbet. Jag skickar ett sms till en person som bara längtar efter beröring.

Har köpt ett nytt läppstift. Det är matt och mörkt som levrat blod. Jag upptäcker att om jag drar distinkta streck lite uppåt vid mungiporna så ser det ut som om jag ler. Läsecirkeln Hur mår du människa är inställd på obestämd tid.