June Mansfield Miller var gift med författaren Henry Miller 1924-1934, och Ida Therén slår fast att ”allt intressant han skrivit tar avstamp i deras år tillsammans”. I researchen till boken ingick därför att plöja 4 000 sidor av Henry Miller och stryka under allt som handlade om June. Men för att få fram den sanna historien fick Ida också ge sig ut i verkligheten.
– Ingen visste var June levde sina sista år, men jag lyckades lokalisera henne till Arizona. Det tog mig fyra dagar att ta reda på hur hon dog, och innan dess hade jag fått besöka flera små kontor och gå igenom ett gäng telefonkataloger från 1970-talet, berättar Ida Therén som också har gjort en djupdykning i historien för att få till trovärdiga miljöer, både i den rumänska byn som June lämnade 1908 och i det fattiga men pulserande New York som familjen mötte när de kom fram till USA.
”Den handlar om sex men också inte”
”Att omfamna ett vattenfall” är två historier i en, dels den ”dramatiserade” biografin om June Millers liv, dels berättelsen om den unga fiktiva kvinna som bestämmer sig för att skriva hennes biografi.
– Det handlar om sex men också inte, kanske mer om gränsen mellan det vackra och det våldsamma – är det här farligt eller fantastiskt? säger Ida, som inte vill kommentera hur mycket av henne själv som finns i den unga författarinnan. Men helt klart är att de delar en djup fascination för June Miller:
– Myten, som till stor del bygger på Henry Millers böcker, säger att hon var en lögnerska och nymfoman. Det är en rätt stereotyp bild, som också förstärks av Anaïs Nins dagböcker. Där framställs June nästan som ett monster – av en överklasskvinna som inledde relationer både med henne och hennes man.
Om sexualiteten som ett maktspel
När Ida Therén ska formulera vad hon vill säga med ”Att omfamna ett vattenfall”, nämner hon de eviga frågorna om klass och kön, kärleken och sexualiteten som ett maktspel.
– Båda mina huvudpersoner delar känslan av att livet är ett utforskande, ett konstverk och att vi som människor kan bestämma oss för att gå in en roll, ungefär som en skådespelare, säger Ida Therén och tillägger:
– Jag har alltid varit intresserad av kvinnor som inte riktigt följer normen. Och alla de här musorna som står bakom det stora manliga geniet, de som ska inspirera men vara tysta. Jag ser musan som en symbol för patriarkatet – som för övrigt håller på att falla, om du frågar mig. Game over.
Jag ser musan som en symbol för patriarkatet – som för övrigt håller på att falla, om du frågar mig. Game over.
Och en dag 2010, när Ida satt på bibblan i Berlin, läste hon en bok av Erica Jong, som menade att någon borde skriva en biografi om June Miller. Och eftersom den tanken hade flugit runt i Idas huvud i flera år bestämde hon sig för att ”ja, nu jäklar, nu gör jag det”.
Har en stark koppling till Halmstad
Stora delar av boken har Ida skrivit och redigerat på Stadsbiblioteket i Halmstad, och kopplingen till Halland är stark. Hon är uppvuxen i Värnamo, men familjen har tillbringat somrarna på Östra stranden.
– Det är platsen där vi varvar ner och njuter, och sedan jag kom hem från Los Angeles i somras har jag tillbringat jättemycket tid där med mamma, pappa och min sjuåriga dotter.
Där ramlade vi rätt in på coronapandemin, som påverkat både Idas skrivande och hennes privatliv. Hon och dottern Jane satt isolerade i en lägenhet i LA i tre månader, och Ida ”höll på att få ett nervöst sammanbrott”.
– Janes skola var stängd och vi fick inte gå ut, så hon träffade inga kamrater. Vi bodde dessutom mitt i epicentrum för Black Lives Matter-demonstrationerna, så det rådde ofta utegångsförbud på kvällarna. Det som höll mig uppe var att vi hade en biljett till Sverige i juni. Du fattar vilken känsla det var att komma hem hit och kunna leva ett hyfsat normalt liv!
Det här är inget lyckokast, utan något jag har jobbat hårt för.
Att släppa sin debutroman mitt under en pandemi är inte heller optimalt – en mycket begränsad releasefest, inga författarsamtal, inga föreläsningar.
– Det är liksom svårt att förankra det i verkligheten. Men jag tänker släppa fler böcker, och det här tillståndet kan inte vara för evigt.
”Det har inte hänt över en natt”
Det är det etablerade förlaget Natur & Kultur som ger ut ”Att omfamna ett vattenfall”, och Ida nämner att hon är höstens enda debutant.
– Jag har skrivit fyra romaner som blivit refuserade, så det här är inget lyckokast, utan något jag har jobbat hårt för. Det har tagit tid, men samtidigt är jag glad för det. I dag är jag mer ödmjuk och har inget kvar av bekräftelsebehovet, den där tjejen från Värnamo som ska komma upp sig i kulturvärlden.
– Men visst, lite overkligt är det. Jag bestämde mig för att bli författare när jag var fem år och nu är jag det. Och att tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har hyllat min debut är förstås helt fantastiskt.
Samtidigt påpekar Ida Therén att det handlar om ”framgång på ett abstrakt plan”.
– Jag bor hemma hos mina föräldrar, och jag har inga pengar. Men det är en intressant period just nu, det pågår diskussioner om att boken ska säljas till USA och förhoppningsvis även till andra länder. Och någon i USA borde väl vilja ge ut min roman, den handlar ju om människor som är kända och omskrivna. Och just den biografiska delen om June är faktiskt ett scoop.
Ida Therén
Ålder: 35 år.
Familj: Dottern Jane, sju år, mamma, pappa och två bröder som båda är ingenjörer.
Gör: Författare, kulturjournalist och intuitiv coach.
Har gjort: Jobbat som modell, spelat i band, jobbat i engelsk bokaffär i Prag.
Bor: ”Värnamo hos mina föräldrar och en lägenhet i West Hollywood, Los Angeles, som just nu är uthyrd i andra hand.”
Har bott: ”Längst perioder i Prag, Berlin, Stockholm, Wyoming (där jag var utbytesstudent) och New York, men jag har också haft adresser i Paris, Shanghai, Madrid, Wien – med mera.”
Vackraste ordet i svenskan: ”Generositet. Med allt: materiell och annan energi. Komplimanger till exempel.”
Fulaste ordet i svenskan: ”Missunnsamhet. Usch. Så vidrigt. Kallt och tomt och hämmande för alla inblandade.”
Det äventyrligaste jag gjort: ”När jag tänker tillbaka är nog det mesta ganska äventyrligt, haha. Men det har inte känts så i stunden. Bara som något jag har lust med, så testar jag det.”
Det farligaste jag gjort: ”Jag skulle ut och vandra en gång i Indien, och tog fel väg så jag hamnade på en smal väg längs en brant bergsvägg istället. Där var jag rätt nära att stryka med.”
Det roligaste jag gjort: ”Jag är så tacksam för varenda dag. Jag vaknar varje dag och ställer mig frågan: Om det här var sista dagen i mitt liv, vad skulle jag då göra? Nästan alltid är svaret det jag faktiskt ska göra, även om det bara är att vara hemma och dricka te. Men jag är väldigt noga att inte skjuta på mina drömmar. Man vet inte när livet är över.”
Det bästa jag gjort: ”Min dotter, min roman och min separation.”
Det sämsta jag gjort: ”Jag höll på att gifta mig en gång i San Fransisco när jag var typ 22. Det var ganska korkat. Som tur var hade vi inga pengar till äktenskapscertifikatet.”
Det jobbigaste jag gjort: ”Att våga möta mig själv, läka mina rädslor och trauman och utvecklas som människa.”
Om titeln ”Att omfamna ett vattenfall”: ”Det är ett citat från poeten Paul Andersson, som var god vän med författaren Birgitta Stenberg. De reste runt i Europa och levde ett utlevande liv ihop på 1950-talet. Stenberg – och Suzanne Brøgger – är de personer jag kunnat identifiera mig med.”
Övrig utgivning: ”Frihet, jämlikhet & systerskap: texter 2007-2017”. Nästa år kommer ”Någons mamma” (Natur & Kultur). ”Den handlar om min egen förlossning och mitt första år som mamma.”
Klipp ur några recensioner om ”Att omfamna ett vattenfall”:
”En bladvändare men ingen roman man snabbt konsumerar och sedan glömmer. Therén levandegör glimrande och känsligt June genom att iscensätta den självbiografi hon aldrig skrev. Jag hör Junes röst eka genom litteraturhistorien: ”There will be peace in the valley for me”. (Dagens Nyheter)
”Kärleksfullt skriver Therén fram en flicka med en fiskmås livslust och hänsynslöshet, men som vännen Hannah påpekar ”med en god själ”. […] Det vackraste ändå är att Ida Therén inte lämnar den gamla, sjuka, kroniskt fattiga June, inte slutar när hon, flappern, inte är skojig längre. Och betonar Junes lojala resning; hur sårande Miller än skrev om henne hävdade hon livet ut att konsten måste vara fri. (Expressen)
”Ida Therén skriver en vacker prosa och hon har ett öra för dialog som många svenska författare saknar. Berättelsen om June Mansfield är på samma gång förförisk, poetisk och våldsam, den får mig att tänka på Sara Stridsbergs tidiga romaner.” (Svenska Dagbladet)
