Det känns nästan lite ovant att läsa en skildring av en mor-dotter-relation. Litteraturen svämmar ju över av pappaskildringar just nu.
I sin korta text ”De behövande” gör Helena von Zweigbergk relationens konfliktytor tydliga genom att låta mor och dotter föra ordet i växelvisa kapitel.
Först verkar konflikten mest vara en generationskonflikt. Dottern är i 30-årsåldern med två småbarn. Hon framställer modern som en okunnig relik från en flummig vänsterfeministisk epok som inget vet om barnuppfostran och inte förstår den moderna tidens prioriteringar.
Modern, pensionär, känner sig sidsteppad, osedd, orättvist anklagad och försmådd. Båda längtar egentligen efter kontakt, men sluter sig inom respektive bitterhet.
Bakom alltsammans ligger en skilsmässa. En försvunnen far, som dottern saknar. Hon anklagar modern för skilsmässan, och tycker sig orättvist behandlad under barndomen.
Separationstraumat förvärras dessutom av en av moderns älskare, som dottern knutit an till under tonåren, även han har försvunnit. Allt är mammans fel. Hon har inte varit en tillräcklig god ensamstående mamma.
von Zweigbergks berättarmetod är förstås ett försök att visa hur olika samma verklighet kan te sig för två personer med olika bevekelsegrunder.
Men poängen går delvis förlorad därför att författaren, åtminstone i min läsning, gör dottern såpass osympatisk.
Hon låser in sig i sin skada och sin urscen, och framställs som gnällig. Hennes eget äktenskap med en man i karriären verkar heller inte vidare lyckligt.
Sympatierna ligger alltså på moderns sida, men båda tycks lika dåliga på att öppna sig och föra ett respektfullt samtal och att lyssna till den andra.
Om det är von Zweigbergks syfte att få livspusselgenerationen att framstå som både pretentiös och omogen så lyckas det. Visdomen ligger hos den äldre genrationen, även om modern är för stum för att uttrycka den.
Det begränsade formatet, 100 sidor, gör att ingen av konflikterna blir riktigt utvecklad och fördjupad.
Helena von Zweigbergk lyckas i alla fall visa hur låsningar och knarriga oförrätter kan lösas upp om prestige och stumhet ändras till lyssnande, för slutet på skildringen är gott.
