Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hej då allihopa – det var vackert, men det är över

Nytt år, oskrivna blad och dags att rensa i röran. Städa garderoberna, både de reella och de mentala. Här rivs för att få luft och ljus för att tala med Strindberg. Detta gäller inte minst relationerna till gamla idoler: författare, musiker med flera som en beundrat. I mitt fall har uppskattningen ibland haft fanatiska övertoner och ibland efterhand varit alltmer oreflekterad.

Det börjar med att jag noterar att Jaques Werup fyller 70 år och jag känner ingenting. Sorry, Jaques men det är slut. Annat var det i mitten av 80-talet. Bäst tyckte jag om de poetiska texterna när han pratsjöng till ackompanjemang av Rolf Sersam.

Jag skrev beundrarbrev via förlaget och han svarade. På det viset fick jag adressen till en postlåda i Lövestad, Österlen.

Tillbringade några dagar i trakten med en väninna, vi hade varsin gul Volvo. Vi turades om att krypköra på småvägarna och läsa på brevlådor. Långa stopp i Hans Hanssons livsmedelsaffär, spanade efter Jaques, strök utmed hyllorna, köpte godis och cigaretter. Mycket rekognoscerande även i Haväng där objektet ofta syntes till enligt tillförlitliga källor.

Min Werupbeundran har även fört mig till Nässjö och Belleville (Paris). Jag har alla skivorna och har genom åren försökt få olika vänner att inse storheten i denna mycket långsamma, mycket malmöitiska ”sång”. Ingen har uppskattat det som jag och nu inser jag att jag inte heller gör det längre. Det är något gubbigt och poserande över karln, och jag orkade bara bläddra förstrött i diktbiografin med den narcissistiska titeln ”Trötta mäns skönhet”.

En annan Österlenbo som nu går bort ur mitt hägn är Ulf Lundell. Han har klarat sig undan mången nyårsrensning tack vare de tidiga romanerna, men mest för LP:n Ripp rapp (1979). Men nu räcker det inte längre. Efter återkommande avskedskonserter och magsurt tjafs med konstnärer i Kivik: Hej då Uffe.

Vill också passa på att säga morsning och goodbye till klädskaparen Gudrun Sjödén. Dina kläder, av många betraktade som bibliotekarieuniformen nr 1, passar varken min kropp eller plånbok. Det blev ofta över hövan dyrt eftersom jag av tidsskäl tvingades ta taxi från någon konferenslokal till butiken på Regeringsgatan (Stockholm). För att legitimera detta utlägg köptes då ofta onödigt färgglada, onödigt storblommiga kreationer. Logiska kullerbyttor i onda cirklar som pågått länge nog. Farväl asdyra korta breda koftor med solrosor i motvind och tillhörande papegojörhängen i snidat trä.

Några författare som skrev i mitt tycke väldigt bra böcker i början av sina karriärer och som jag sedan dess omhuldat av gammal vana är Herbjörg Wassmo och Marie Hermanson. Ni var bättre förr, nu får ni klara er på egen hand.

Likaså Woody Allen, hans senare alster är trista pr-filmer om Barcelona och Paris befolkade av schabloner. Adjö Allen.

Inget går upp mot känslan av ordning och reda. Och nu står en dörr på glänt, här är ljust och fräscht med gott om plats för nya hjältar.

Fler lokala nöjesnyheter hittar du här