Håkan Hellström vägrar att bli självgod

Parkbänken har aldrig varit längre bort från Håkan Hellström än den är idag. Trots det vägrar han att bli självgod. – Jag tänker alltid att det kommer att ta slut, att det är sista sången denna gången. Så har jag tänkt sedan dag ett.

ANNONS
|

Redan när lamporna släcktes och läktarna tömdes efter Håkan Hellströms andra slutsålda spelning i rad på hemmaplan i somras kände han att det inte riktigt var nog. Han hade längtat i fyra år efter att turnera och dessutom hade samtliga 140 000+ biljetter till Ullevi-spelningarna sålt slut i rasande fart. Sommaren 2017 skulle bli annorlunda. Nu skulle alla som ville få chansen att se honom.

– Men det är inte bara för publikens skull som vi fortsatte turnera. Det är för min egen, för att det är så kul att spela. Det är det roligaste vi har med musiken. Det är belöningen för allt. Jag vet inte om det blir bättre eller sämre efter det här, men just nu känns det som att vi har en formtopp faktiskt!

ANNONS

Det verkar inte bättre. Rullande åska, sommarturnén som tagit Håkan och hans band från Berlin via Stockholm upp till Umeå och ner till Malmö, når snart sitt slut på Ullevi igen. På vägen har de lockat storpublik och gästats av flera av landets största artister, som First Aid Kit, Ola Salo och Veronica Maggio. Och Håkan Hellströms egen mamma Christina, förstås.

– Jag tänkte redan tidigt att Rullande åska skulle fortsätta att rulla hela sommaren, att gästerna skulle tillkomma allteftersom och att vi inte skulle ha ett färdigt schema innan vi åkte. Istället ville jag improvisera fram allt, spelning för spelning, och det har vi hållit oss till även om det varit väldigt ambitiöst och många, långa rep. När vi når Ullevi hoppas jag att man kommer att får se ett hopkok av allt det vi fått ihop under turnén. Där blir själva finalen, helt enkelt!

Själsligt näraSilvana och Erik Lundin

Håkan Hellström har aldrig varit speciellt låst i genrer. Hans diskografi innehåller lika delar Taube som Morrissey, Rio de Janeiro som Gullbergs kaj, via soulkörer, popeufori och Håkan boma ye. På hans senaste album, Du gamla du fria, som snart har ett år på nacken, var influenserna ännu fler. Samplingar av göteborgare i hamnen blandades med skeva pianon, en vaggvisa, en arenahit, smutsiga gitarrer och ganska låg, nedstämd sång – så långt ifrån falsksångaren från Västra Frölunda vi kommit hittills.

ANNONS

Med det kom också nya samarbeten. På Rullande åska har Håkan Hellström med sig två av landets allra mest uppburna hiphopakter, Erik Lundin och Silvana Imam. På pappret långt ifrån popikonen Håkan, men för honom inget stort steg alls.

– Nej, jag upplever inte den där skillnaden. Jag lyssnar på samma musik som de gör och inspireras av samma saker som de. Själsligen ligger vi varandra väldigt nära. Men framför allt handlar det väl om att jag beundrar dem och deras musik väldigt mycket. Frågan om att samarbeta kommer alltid från mig.

Är inte politisk

Men det finns saker som skiljer dem åt. Silvana Imam och Erik Lundin har sedan dag ett stått längst fram vid barrikaderna för en ny politisk våg inom svensk musik, vare sig de vill det eller ej. För tydlighets skull: de vill det alltså ej, utan menar snarare att de tvingats vara politiska på grund av sin bakgrund. Silvana Imam som lesbisk, invandrare, kvinna och rappare. Ibrahima Erik Lundin Banda, med en förälder från Sverige och en förälder från Gambia, som på debuten Suedi ville berätta om de svenskar som växt upp i storstädernas utkanter, i orten, vars berättelser han menade ofta skildrats av någon annan än dem själva.

ANNONS

Och så Håkan Hellström, som ända sedan han blev trummis i Honey is cool 1995, med bestämdhet betonat att han inte har någon politisk agenda. Han ville ju mest bli av med oskulden. På Du gamla du fria, med ett omslag ritat av Jan Lööf, finns dock tendenser – även om de är långt ifrån några som helst barrikader.

– Nej jag har inget tydligt budskap. Ska jag vara helt ärligt så tänker jag inte så mycket på det alls, jag skriver ju mest kärlekslåtar. Jag har ingen tydlig politisk agenda, ingen partipolitisk fana jag håller i. Men det är klart att jag värnar om empati och humanism, någon slags hippiepolitik med peace and love åt alla. Breda penseldrag.

Okej, men blir det inte ett indirekt ställningstagande att samarbeta och dela scen med artister som har ett så tydligt politiskt, antirasistiskt budskap som Silvana Imam och Erik Lundin har?

– Jo, så är det kanske. Men det är bra i så fall. Det är jag glad över. Jag tycker att de står för bra grejer och gör bra grejer, så det får det gärna göra i så fall.

Tar ingenting för givet

Att skriva om Håkan Hellströms succé börjar nästan bli tjatigt. Men det gör den inte mindre sann. Den berömda parkbänken har helt enkelt aldrig varit längre bort från honom än i dag. Ändå tar han ingenting för givet. Tvärtom verkar han faktiskt tro att tiden på de verkligt stora scenerna börjar lida mot sitt slut.

ANNONS

– Jag går absolut in med tanken på att det är nu det gäller, att det kan vara sista gången jag gör det här och då ska det vara jäkligt grymt. Efter sommaren kommer jag att ta en paus från scenen i några år. Men jag kommer inte pausa från musiken. Jag har massor av idéer och tankar på vad jag skulle vilja göra som jag kommer att försöka förverkliga nu.

Som vadå?

– Jag vill inte avslöja något, för då blir det bara tråkigt sen. Jag har en del grejer jag inte vet om jag kommer att lyckas med än, så ni får vänta och se! Det kommer något när det är tillräckligt bra och det kan dröja ett tag. Men jag kommer allt tillbaka så småningom.

Kanske är alla gästartister och samarbeten ett sätt att återuppfinna sig själv och sin musik, att hitta inspiration och drivkraft trots att man råkar vara Sveriges största artist, älskad av allt och alla. Eller av väldigt många och väldigt olika sorters människor i alla fall. Men trots att Håkan sneglar allt mer mot det mest aktuella inom svenskt musikliv, blir svaret på frågan om vad som inspirerar honom ändå något annat.

– Äldre människor och allt som de gjort har alltid influerat mig. Det började redan när jag var ung och klädde mig i gubbkavajer och gubbhattar, lyssnade på musik från äldre gubbar och tanter, Evert Taube och Neil Young och allt det där. Jag tycker det är märkligt att yngre människor alltid förväntas stå för det nya, för den musikaliska revolutionen. Den borde göras av de äldre, rimligen. De vet mer, har lärt sig mer, men ändå hör man inte plattan som omkullkastar allt från en äldre person. Det väntar jag fortfarande på.

ANNONS

Det kanske blir du som gör det, när du blir gammal?

– Ja kanske det, vi får se. Men jag tänker alltid att det kommer att ta slut, att det är sista sången denna gången. Men så har jag tänkt sedan dag ett. Att allt det här är tillfälligt, att jag inte kommer att göra det för alltid. Nu tror jag att jag kan fortsätta att lira hur länge jag vill, men att vi spelar så stora scener som Ullevi är inget jag räknar med framöver. För då blir man självgod och självgodhet är ingen bra egenskap.

I videon till Din tid kommer spelar du en otroligt trovärdig gammal version av dig själv. Gubben Hellström som summerar sin karriär och showar lite på äldreboendet. Kommer du att hålla på så länge tror du?

– Jag vet inte, men jag har ingen ålderskris alls. Jag har alltid romantiserat den tiden och alltid älskat äldre människor. De släpper garden, precis som barn gör. Det är så befriande, för man slipper allt poserande och ängslighet som folk ägnar sig åt tiden emellan. Det där har jag aldrig gillat. Sedan håller vi alltid på och kategoriserar så mycket i Sverige. Äldre för sig och unga för sig. Men sanningen är att jag kände mig som sextio-sjuttio år redan när jag var tonåring. Som medelålders redan när jag var barn. Det har alltid varit så!

ANNONS

Men du kanske bara blir bli yngre och yngre nu då? Som Benjamin Button?

– Ja precis! Nu väntar jag på att födas på nytt. När jag är nittio kryper jag upp i livmodern igen, haha.

Håkan om Ullevi-spelningarna:

"Det första som slår en är de där läktarna som är så ofantligt höga. Jag har hört att det är lite läskigt att sitta där uppe till och med. Men det ser jäkligt grymt ut när man är nere på scen. Hela Ullevi är som en skön gryta. Jag upplever själv att publiken hamnar så nära, det känns så intimt även om det är så mycket folk. När jag tänker tillbaka är det en massa småglimtar jag minns. Man får ögonkontakt med någon, en särskild stämning, när alla tänder sina mobiltelefoner... Allt det där är för evigt inpräntat i huvudet."

ANNONS