Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Överintendent och museichef Karin Sidén berättar om utställningen "Grez-sur-Loing – Konst och relationer" på Prins Eugens Waldemarsudde. Här täcker hon av en tidig akvarell av Carl Larsson.

Friluftsmåleri och fest i mytomspunnen koloni

De ville förändra landskapsmåleriet och leva närmare naturen. Konstnärskollektivet i Grez-sur-Loing var ett kreativt nav på 1800-talet, med flera svenskar i förgrunden. Waldemarsudde i Stockholm visar nu ett hundratal verk från den blomstrande gemenskapen.

En prunkande körsbärskvist, vidsträckta gröna ängar och ateljéer i knoppande trädgårdar: våren står i full blom på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. Här hänger över 100 verk av konstnärer som alla verkade i det idylliska nordfranska Grez-sur-Loing, i slutet av 1800-talet.

- Det är ett slags föraning av våren och sommaren, så man blir lite lycklig, säger museichef Karin Sidén när hon går runt i salarna och övervakar den sista hängningen.

När Grez diskuteras brukar fokus framför allt ligga på de många svenskar som sökte sig till byn, sammanlagt reste ett 30-tal dit mellan 1882 och 1885. Men Waldemarsudde har grävt i arkiv och samlingar och visar att över 100 konstnärer har verkat där sida vid sida, även från övriga skandinaviska och anglosaxiska länder, som Kanada, USA, Irland och Storbritannien.

- Vi vill poängtera vikten av den sociala gemenskapen. Man påverkade varandra på både det konstnärliga och det privata planet, säger Karin Sidén.

Utvecklade friluftsmåleriet

Bland de svenska konstnärerna syns bland andra Karin Bergöö (senare Larsson), Carl Larsson, Julia Beck, Emma Löwstädt-Chadwick och Karl Nordström. Under den här tiden sökte sig också många kvinnor från Konstakademin till Paris och de hamnade ofta i Grez. Det var ett lugnt samhälle med endast omkring 600 invånare, men med huvudstadens utställningsmöjligheter i närheten.

- De svenska konstnärerna som kom till Grez påverkade konstens utveckling i Sverige genom att experimentera och utveckla friluftsmåleriets möjligheter, säger Karin Sidén.

Dessförinnan hade man framför allt rest till Düsseldorf för att måla mer idealiserade landskap, där tyska bönder kläddes ut i svenska kläder. I Grez handlade det istället om att fånga landskapet som det var. Man kunde måla en tavla av ett träsk eller en lerig väg och ortsbefolkningen avbildades i egen rätt. Det gick en våg av reaktioner mot de etablerade konstakademiernas regler. Under 1800-talet uppstod dessutom ett slags reaktion mot industrialismen med dess överbefolkade städer.

- Det fångar något också i vår tid, att vi har byggt upp ett sätt att leva som inte är möjligt att fortsätta med i längden. Vi kanske måste leva mer i samklang med naturen, säger Karin Sidén.

Nyanser av ljus

Ljuset är centralt i målningarna från Grez och konstnärerna utforskar dess många nyanser. Flera av dem intresserar sig även för japansk konst med fokus på färgträsnitt och konsthantverksföremål.

- Man tog också visst intryck från impressionismen men var vanligtvis inte lika experimentell, säger Karin Sidén.

En av de mest intressanta svenska konstnärerna tycker hon är Julia Beck. Hennes silverdisiga miljöer är målade i en melankolisk stil som kom att kallas just Grez-stilen. Som en annan av utställningens höjdpunkter lyfter Karin Sidén fram Carl Larsson:

- Hans akvareller är något alldeles extra.

Det var inte heller bara landskap man målade. Konstnärerna avbildade varandra och gjorde skämtsamma målningar från fester och sammankomster. Många privata band knöts. Carl Larsson och Karin Bergöö möttes i Grez, där han senare friade. Även den svenska skulptören Carolina Benedicks och den kanadensiske målaren William Blair Bruce blev ett par här, och i en av utställningens största målningar har han avbildat henne i ateljén.

- Det var ovanligt att skildra en kvinna så mitt i arbetet. Hon är skildrad fullt ut som konstnär och med respekt för det konstnärliga arbetet, utan att vara idealiserad, säger Karin Sidén.

Hon är särskilt förtjust över att visa just hur gemenskapen präglade konsten. Waldemarsudde har de senaste åren haft ett särskilt fokus på konstnärskolonier.

- I en väldigt individualistisk tid är det härligt att lyfta fram gemenskapen som inspiration. Det är en allmänmänsklig sida som alla kan berikas av.