Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

”Frida Hyvönen och Annika Norlin skapar mininoveller till musik”

Att leverera en god berättelse är inte enbart förbehållet litteraturen eller filmen. Tänk bara på alla låttexter som fängslar och intresserar med sitt narrativ, ibland rena mininoveller till musik.

En av mina favoriter på temat är artisten Frida Hyvönen. I låten Dirty Dancing, dyker en ungdomskärlek upp flera år senare. Han är sotare nu och tvåbarnsfar. Hon har ett hus och en flygel. Hon minns hur de dansade och hur gulliga brev han skrev. När hon rör vid hans arm säger han: Akta Frida, du kan bli smutsig. Det kändes som om jag hade feber. Se där, gestaltning värdig en fullfjädrad författare! Än mer suggestiv och liksom fruktansvärd (men härlig) är Fredag morgon; om en destruktiv relation med en psykopat: Jag skämdes över mig, att jag stannade kvar, och över dig. Jag hade läst om sånt i tidningen. Du var kärleksfull och hatisk om vartannat. Jag var tacksam så jag grät när allting var normalt. Du hade inga vänner, inga pengar. Men du trodde på att dela.

Nerven och intensiteten ökar efter hand, det är spännande som en psykologisk thriller. Efter sju minuter får vi veta hur det går. En oförglömlig berättelse där det ekvilibristiska pianospelet förstärker känslorna.

Med få ord och sorgsen röst (Aaaaaah) får vi hela komplexiteten i både den gamla och nya relationen.

Annika Norlin har samma höga ambitionsnivå på textskrivandet, hon är också känd under artistnamnen Säkert och Hello Saferide. I den fina Är du fortfarande arg tilltalas en person från ett tidigare förhållande. 600 dagar ganska precis sedan de sågs. Jag har träffat en annan nu. Han behandlar mig bra. Jag har färgat håret och fått pollenallergi. Med få ord och sorgsen röst (Aaaaaah) får vi hela komplexiteten i både den gamla och nya relationen.

Föga överraskande och väldigt glädjande författardebuterade Annika Norlin i år med novellsamlingen Jag ser allt du gör (som för övrigt är nominerad till Augustpriset 2020 i klassen skönlitteratur). Att hon haft min idol Monika Fagerholm som skrivcoach drar inte ner förväntningarna precis. Med stor förtjusning läser jag nu om Bekräftaren, Balthoran och Aliens vid Piteälven. Norlin växlar med säker hand mellan huvudpersoner, sammanhang och känslolägen. Ibland blinkar hon till läsaren ” men jag orkar inte skriva allt på engelska längre, det här är ingen jävla dokumentär.” Skådeplatsen är, med undantag för en europaturné med punkbandet Señor, norra Sverige.

Jag bär med mig novellen The Greatest Love of All om vänskapen-kärleken mellan Agnes och Sylt Järvinen. Det börjar redan på förskolan. I förbifarten nämns att hon bara har en arm. I puberteten blir hon kraftig och får stora bröst. ”Om man ska säga en fördel kan det vara att brösten och protesarmen tog ut varandra lite. Jag hade varit Hon utan arm i femton år och Hon med brösten var lite bättre … oftast blev det till slut bara Agnes.” Sympatierna mellan dem påminner mig om relationen mellan huvudpersonerna i Sally Rooneys roman Normala människor, lojalitet parat både med avståndstagande och en dos hemlighetsmakeri.

Musiken är ofta närvarande i texterna, som i slutet av denna novell. Kojan de brukade vara i har brunnit upp, kanske har hon upplevt romantik och stråkar spelar i Agnes huvud det var ”något nyskrivet som ingen hade hört förut.”

Fler lokala nöjesnyheter hittar du här