Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Claire Foy har tagit över rollen som Lisbeth Salander i den senaste Millennium-filmen "The girl in the spider's web". Pressbild.

Filmrecension: The girl in the spider's web

Salander som hacker-Bond är visserligen en festlig upplevelse. Men den här versionen har alltför lite med Stieg Larsson att göra för att den där speciella Millenniumkänslan ska infinna sig.

När Stieg Larsson dog hade han som bekant bara hunnit skriva tre av tio planerade böcker om journalisten Mikael Blomkvist och den fascinerande Lisbeth Salander. Att minst en av de framtida böckerna skulle ha handlat om Lisbeths tvillingsyster Camilla är ingen högoddsare, en mystisk tvilling är knappast något man planterar i bok nummer ett för att sedan aldrig följa upp.

Nu blev det i stället David Lagercrantz som (moraliskt tveksamt om någon frågar mig) plockade upp den smarriga tråden i "Det som inte dödar oss". I regissören Fede Alvarez ("Evil dead", "Don't breathe") filmatisering tas ytterligare några steg bort från Larssons patostunga och systemkritiska verk, stabilt byggda av bladvändarspänning, koffeintunga pratstunder och hämndfantasier.

Alvarez har också renodlat det centrala dramat, som alltså handlar om tvillingarna Lisbeth och Camilla. I filmens intro skiljs de åt som barn när Lisbeth drar från deras psykofarsa Zalachenko, spelad av Mikael Persbrandt. Det är givetvis rätt tänkt att göra tvillinghistorien till filmens smärtpunkt, Lisbeths dysfunktionella familj är ju den motor som drivit serien framåt när den varit som bäst. En känsla av effektiv proffsighet infinner sig. Ändå känns detta som en förlorad möjlighet.

"The girl in the spider's web" är tydligt paketerad för en internationell publik, i fokus står förstås seriens stjärna Lisbeth som tillsammans med resten av detta dystra universum har kastat loss från verkligheten och gasat in i ett förhöjt thrillerlandskap där ondingarna är av Bondskurkskaliber och actionscenerna spektakulära. Mikael Blomkvist (en stabil Sverrir Gudnason), tidningen Millennium och alla som har med hans handfasta del i storyn att göra är reducerade till biroller.

Inte en enda onödig replik yttras och kameraarbetet är snyggt. En spänningsladdad sekvens på Arlanda och ett inbrott hemma hos Lisbeth höjer pulsen. Stockholm har aldrig sett mer vackert nedstämt ut, målat i en kall, gråblå färgskala som väl inte setts till sedan David Fincher lät Daniel Craig springa runt Slussen när det sist begav sig.

Precis som då blir det superkonstigt att höra Hollywoodskådespelarna uttala namn på "svenska", när Claire Foys Lisbeth tilltalar Sverrir Gudnason med "Mycke" spricker liksom fiktionens ramar. Men men. Som thriller betraktat är detta ett habilt hantverk där de inblandade, trots att speciellt Claire Foy kämpar hårt med sin fint själfulla tolkning av Lisbeth, tyvärr mer än någonsin känns som seriefigurer.