Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Julianne Moore och John Turturro spelar mot varandra i den amerikanska versionen av "Gloria" av Sebastián Lelio, med titeln "Gloria Bell". Pressbild.

Filmrecension: Segt om en kvinnas frigörelse

Julianne Moore spelar huvudrollen i "Gloria Bell" där en frånskild kvinna försöker hitta ett syfte med livet efter 50-strecket. Men varken frigjord discodans eller filmens kärlekshistoria får pulsen att höjas.

Gloria är en 50-pluskvinna som går på yoga, skratta i grupp-terapi och dansar sig lagom svettig på neonbelysta dansgolv för att känna sig levande. Däremellan ringer hon sina vuxna barn och påminner dem om sin existens. Men ingen behöver Gloria längre. Hon är skild sedan tolv år och ändå är skilsmässan fortfarande något hon refererar till när hon träffar gamla bekanta.

I långsamt tempo presenteras vi för Glorias familj, vänner och arbetskamrater – alla har sina egna problem, och livet lunkar på för de allra flesta i olika nyanser av grått.

Hoppet om förändring riktas mot John Turturros Arnold som låser blickar med Gloria i baren en kväll och följer med henne hem. De kysser varandra mjukt och trevande. Det uppstår en hoppfull, om än något sorgsen, resonans mellan dem. Men kärlekshistorien lyfter aldrig till några höga höjder.

Arnold är nämligen också skild, fast han har bara ett år mellan sig och skilsmässan, och de vuxna döttrarna behandlar honom mer eller mindre som en trogen betjänt. Vid mer än ett tillfälle försvinner Arnold plötsligt, vilket får Gloria att ana ugglor i mossen. "Vem är det du dejtar egentligen?" frågar Glorias son vid ett tillfälle.

Liknande funderingar kan riktas mot filmen självt. Vad är det för film jag tittar på egentligen?

"Gloria Bell" har en chilensk, hyllad förlaga, även den regisserad av Sebastián Lelio, och kanske ligger en del av problemet där, i förflyttningen mellan kulturer. Man kan nämligen ana humorn som aldrig riktigt vill bryta fram i den här versionen, som i stället präglas av olika brister; i tajming, framåtrörelse – och sympati för rollkaraktärerna.

Tomheten som hotar att sluka Gloria hotar nämligen även filmen i sig. Många scener hade kunnat klippas bort, medan andra saknas och Lelios försök att ge filmen en förhöjd känsla med hjälp av mystisk musik hjälper inte heller.

Varken Julianne Moore eller den vanligtvis fantastiske John Turturro ska lastas för filmens haltande ambition att berätta om en åldrande kvinnas kris. Men de får den heller inte att lyfta.