Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Chris Hemsworth och Tessa Thompson kämpar på i en seg film där deras kemi aldrig får en riktig chans att spraka. Pressbild.

Filmrecension: Seg nystart för Men in black

Det börjar lovande när "Men in black" får en nystart. Men ganska snart börjar man längta efter att någon ska komma och radera ens minne med en ljusstav.

När det annonserades att Tessa Thompson och Chris Hemsworth skulle plocka upp de mörka glasögonen efter Will Smith och Tommy Lee Jones kändes det plötsligt lite småkul med en ny film från "Men in black"-universum. Duon, som spelat mot varandra i "Thor: Ragnarök" och "Avengers: Endgame", har en dokumenterat lyckad kemi och är roliga och karismatiska.

De funkar helt ok även nu. Men tyvärr får de mycket liten chans att glänsa då de hela tiden kämpar mot ett segt manus som känns som om det skrivits ungefär samtidigt som de gamla "Mib"-rullarna (den första kom 1997).

Det börjar ändå ganska lovande med att Mollys (Tessa Thompson) familj får besök av en utomjording när hon är en liten flicka. Ett par Mib-agenter dyker upp och hanterar situationen genom att radera hennes föräldrars minnen. Molly hjälper utomjordingen och hennes minne förblir intakt. Under hela sin uppväxt har hon siktet inställt på att bli en agent själv, och till slut hittar hon Mib:s hemliga huvudkontor.

Efter lite tjat får hon bli agent på prov och det är genom hennes ögon som vi åter får uppleva en tidigare dold värld där olika utomjordiska raser lever sida vid sida på jorden.

Det borde vara roligare och mer magiskt än vad det blir. Att det existerar utomjordingar av olika slag mitt ibland oss hastas igenom, och de små filurer som till slut får spela en roll i själva handlingen är inte riktigt så bedårande kul som filmskaparna tyckts tro.

Agent M skickas till Londonkontoret av Agent O (Emma Thompson) och får snart ge sig ut på uppdrag med den tidigare toppagenten H (Chris Hemsworth), som verkar ha tappt stinget.

Sedan åks det fram och tillbaka till olika mer eller mindre glamourösa destinationer som vore detta en Bond-film. Rebecca Ferguson är som vanligt toppen i en småkul biroll. Men i stort är filmen förutsägbar, rörig och trist. Det finns inte en enda lyckad oneliner i hela filmen, även om Emma Thompson kommer nära när hon torrt kommenterar varför byrån fortfarande heter "Men in black", trots att det numera även jobbar kvinnor där.