Filmrecension: Racer and the jailbird

Den belgiske regissören Michaël R Roskam fick sitt genombrott med thrillern "Bullhead". En gangsterfilm om kreatursdopning i lantmiljö som också förvandlade mjuktuffingen Matthias Schoenaerts till en internationell filmstjärna. Nu har Roskam återvänt till hemlandet efter att han – liksom många originella europeiska regissörer – gjort en lättglömd actionthriller i Hollywood ("The drop").

I "Racer and the jailbird" återförenas han med Schoenaerts som spelar gangstern Gigi. Han är en bankrånare med mjuka ögon bakom masken och han lyckas förföra den självutplånande racerföraren Bibi (Adèle Exarchopoulos som är mest känd från "Blå är den varmaste färgen").

Bibi och Gigi verkar komma från olika världar. Hon från en överklassfamilj med en tragisk historia, han från en traumatisk uppväxt och ett kriminellt brödraskap. Det visar sig snart att de två har mer gemensamt än det kan verka, genom Bibis far som har kontakter i den undre världen. Relationen ställs snart på sin spets när Gigi slits mellan sina kumpaner och kärleken och lagen börjar komma ikapp honom (Inte helt olikt Robert De Niros problematiska romans i Michael Manns "Heat").

Filmen har kallats "amour noir" men Michaël R Roskam är bättre på att pumpa upp adrenalin vid ett värdetransportrån än han är på att berätta ett fängslande relationsdrama. Att rollbesätta två av världens mest begåvade (och snyggaste) skådespelare är en bra början. Det hjälper däremot inte när grunden för kärlekens utmaningar rycks upp med rötterna halvvägs in, och tar en vändning som framstår som en manusmässig nödlösning.

"Racer and the jailbird" är ändå sevärd för det visuella. Vackert fotad, i en varm och konturlös ton som får Bryssel att likna Paris på sommaren (!). Filmen undviker också effektivt både romantiska och gangsterfilmsklichéer och är (förstås) konsekvent välspelad. Det finns en mycket bättre film begravd någonstans här som tyvärr aldrig kommer till liv.

Kristoffer Viita

TT-TT Spektra