Filmrecension: Life itself

Det är ganska lätt att racka ned på den här filmen. Lite för snygga människors liv kondenseras till sina smärt- och lyckopunkter, vilket bjuder publiken på ett jämntjockt flöde av tragik, glädje, romantik och tja, allmänt dramatiska, känslostarka ögonblick. Det blir kort sagt lite för mycket.

"Life itself" är liksom långt ifrån evighetsveckor av snoriga lämningar på förskola, glömda gympapåsar och allt det där som man aldrig säger för att man är stressad, bara halvt i kontakt med sina känslor eller bara så förbaskat trött.

Det vill säga all den där ständigt pågående tiden som egentligen är livet.

Samtidigt finns det något befriande grandiost i Dan Fogelmans ("Crazy, stupid, love") nya film, baserad på hans bok med samma namn. Det är ju trots allt stunderna man kanske minns på dödsbädden som är de som verkligen räknas?

Det börjar hur som helst med det vackra paret Will (Oscar Isaac) och Abby (Olivia Wilde) som har en sådan intensiv kärlek att det nästan blir för mycket för henne.

Eller? Ett tema i filmen handlar om den opålitliga berättaren inom konsten, den där som kan lura i oss att en huvudperson är en hjälte, fast det sedan visar sig att hen i själva verket var en skurk och dessutom bara spelade en biroll i det större dramat.

Det här låter mer invecklat än vad det är men det innebär att perspektivet skiftar då och då i filmen. "Life itself" utspelas i New York, på den spanska landsbygden och sedan tillbaka i New York igen. Så fort man vant sig vid en rollfigur kastar sig filmen efter nästa. Nya öden dyker upp, personer vars liv också kondenseras till sina mest smärtsamma och/eller mest fantastiska ögonblick.

Det gör det svårt att riktigt få gotta sig i all melodrama, en effekt som egentligen är kul och lätt att uppskatta men som samtidigt jobbar emot filmens natur. För trots sina försök att vara lite smartare än den är fungerar "Life itself" som en eskapistisk dröm (helt utan de där grådassiga förskolelämningarna i november) med ett utopiskt budskap om att det trots allt går att finna en ordning i kaoset.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra