Filmrecension: Hotell Transylvanien 3: En monstersemester

Av alla cyniska koncept som är designade för att stjäla småbarnsföräldrars pengar hör "Hotell Transylvanien" till ett av de mest uthärdliga. Filmerna är (relativt) befriade från uppläxande moralkakor och har en anarkistisk animationsstil som ofta påminner om den gamla serietidningen MAD. Även faktum att protagonisten Greve Dracula är en ensamstående pappa är en ovanlig detalj som bryter mot Hollywoods kärnfamiljsideal. Med det sagt är det alltid ett varningstecken när en filmserie byter miljö i ett försök att krydda till konceptet. "Monstersemester" är precis vad det låter som. Greve Dracula tar med Frankensteins monster, Mumien och alla andra i monsterfamiljen på en kryssning som, förstås, inte går som han tänkt sig.

"Dracke" ville bara chilla, men för första gången på evigheter blir han förälskad. Tyvärr visar sig den blonda, flörtiga kaptenen Ericka jobba för hans ärkefiende monsterjägaren Van Helsing, som efter alla år av misslyckade försök att mörda monster bara lever kvar som en robot med en mänsklig skalle.

"Monstersemester" fjäskar lagom mycket för den vuxna publiken med referenser till Tinder och de frihetskänslor som en barnvakt kan framkalla. Detta kombineras med tillräckligt sofistikerad toaletthumor för barnen. De två greppen möts i en scen när Dracula och Ericka går på dejt och hon försöker förgifta vampyren med vitlök, men lyckas bara ge honom gasig mage.

Det är uppenbart att handlingen fått stryka på foten den här vändan, men galleriet av freaks i "Monstersemester" räcker ganska långt ändå. Som den ständigt muterande slajmklumpen som föder ett gelébarn, och senare en geléhund som barnet kan leka med. Eller den fullkomligt gigantiska vovven som lyckas förklä sig till människa genom att ta på sig trenchcoat.

I ett klimat av tillrättalagd barnkultur framstår "Hotel Transylvanien 3: En monstersemester" som ett gött och onyttigt alternativ.

Kristoffer Viita

TT-TT Spektra