Filmrecension: Feministiskt lyft i "Aladdin"

En ny och ung publik som förväntar sig specialeffekter av bibliska mått och 3D-premiärer på löpande band har fått Disney att reproducera sina gamla klassiker i live action-format. Bara i år har ”Dumbo”, ”Lejonkungen” och ”Aladdin” premiär. Den sistnämnda alltså i regi av Guy Ritchie – den brittiske regissören med fler coola oneliners i filmarkivet än Will Smith, som här blåser liv (vi kommer till det) i den blå Anden som hjälper Aladdin att förverkliga sina önskningar.

För den som har glömt bort intrigen i den tecknade filmen från 1992 så måste sultanens dotter Jasmine (Naomi Scott) i det arabiska riket Agrabah, giftas bort, men prinsessan avböjer alla inställsamma frierier. Jasmine vill ha någon som ser henne för den hon är – och hon vill vara en folklig ledare, inte ett kuttersmycke. Och nog dyker Han upp, men dessvärre tillhör Aladdin (Mena Massoud) fel samhällsklass och tjänar sitt levebröd på att stjäla på gatan.

Både Massoud och Scott gör bra ifrån sig och den senare har fått ett extra sångnummer som ger rollen ett välkommet, feministiskt lyft. Även Aladdin har uppdaterats, nu gränsar han till en odödlig superhjälte som klarar allt från glaciärklättring till fall från extrema höjder.

Så visst är denna Bollywood-inspirerade ”Aladdin” värt ett biobesök, men min rekommendation är att skippa 3D-versionen. Det är obegripligt att man fortsätter att pumpa ut filmer i detta format då det mest skapar huvudvärk. Det fantastiska sångnumret ”A whole new world” saboterades av en oskarp färd på den flygande mattan i alldeles för högt tempo. Att animationstekniken som ska sy fast Will Smiths ansikte på en andes blå kropp emellanåt är undermålig gör inte saken bättre. Hans blick träffar sällan rätt när han interagerar med de andra skådespelarna, vilket bryter förtrollningen.

Annat är det när Anden tar mänsklig form, då glänser Will Smith och gör sin egen grej, vilket är kul och uppfriskande.

Cecilia Burman

TT-TT Spektra