Filmrecension: Den stora nötkuppen 2

Alla animerade barnfilmer kan inte bli mästerverk, även om vi har blivit bortskämda med gnistrande klassiker som "Frost" och "Insidan ut" på senare tid. De flesta föräldrar har nog en liten gnagande oro över vad ungarna egentligen kollar på där de sitter med sina plattor och matar fram den ena skumma serien efter den andra.

De skrikiga, stereotypa bottennappen är många men det finns också en kött- och potatis-nivå i detta enorma fält, där man tryggt kan sätta sin unge (och sig själv) framför duken och låta sinnena bli bombarderade av en åtminstone inte provocerande usel intrig. Ibland kräver man inte så mycket mer.

Och när det gäller "Den stora nötkuppen 2" så lägger den sig bekvämt tillrätta där mellan brunsåsen och moset och mättar effektivt för stunden utan alltför stor slagsida av snabba kolhydrater. Men man får svälja de enormt präktiga budskap som bokstaveras: Att man ska jobba tillsammans och att naturlighet är det bästa, samt en ganska trist huvudperson.

Den där Charlie är inte så rolig som han tror (vilket hans ekorrekompis Annie också informerar honom om) men det finns gott om andra roliga typer i den här filmen.

En tydlig favorit är mössens konung, som har flyttat in till stadens gränder med sina tusentals näpet storögda bröder och systrar. Men kalla dem inte "söta", för allt i världen.

Den färgglada animationen understryker verkligen hur gosiga djuren är, deras pälsar nästan glänser och man får verkligen lust att klappa dem. Manuset är på sina håll lite småvitsigt men ligger mest på en basal nivå där det är tydligt vem som är ond och vem som är god.

Ledtråd: Den korrupta borgmästaren är jättejätteond.

Djuren får kämpa för sin överlevnad och lära sig den hårda vägen att de inte kan lita på att mat alltid kommer att finnas tillgängligt i butiker utan att de måste använda sig av sina instinkter och fixa maten själva. I dessa bistra klimathotstider är det kanske ett riktigt bra budskap för våra små bekväma ungar.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra