Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Vad gör husdjuren hela dagarna? Det får man veta i "Husdjurens hemliga liv 2". Pressbild.

Filmrecension: Charmiga husdjur roar för stunden

När husse och matte är borta blir det kaos som vanligt för alla husdjuren i en kanske inte jättestark story, som ändå vinner på charm och en underbart tokig kattlady.

Hundarna Max och Duke lever ett mycket härligt liv i New York. Körsbärsblommorna blommar ständigt tycks det, och solen lyser över tulpaner och glada människor och djur i Central Park. "Det verkar så kul att ha en liten människa", säger Duke medan Max närmast fnyser åt tanken på ett barn. Men så får de lille Liam att ta hand om. Max älskar honom från start men upptäcker också hur full av faror staden är och vilket ansvar det är att uppfostra ett barn på ett säkert sätt.

Födelsen av en neurotisk curlinghund är upptakten till den här uppföljaren, som precis som föregångaren är full av roliga detaljer och ett crazy persongalleri. Visuella guldklimpar vaskas fram i parti och minut, som när ett spionerande marsvin rullar som en salami för att undgå upptäckt. Eller då ett par tvillingsiameser spänner ögonen i Max i väntrummet hos djurpsykologen och med oroväckande gulliga miner säger: "Vi startar bränder".

Animationsstudion Illumination, med framgångar som "Dumma mej" och "Minionerna" i bagaget är ju specialister på skruvade figurer och vitsiga detaljer. Så även i den här serien, som dock inte är lika helgjutet klassikermaterial men ändå roar fint för stunden.

Tre olika spår löper genom filmen, vi har Max och hans babyneuros, superkaninen Snowballs jakt på en plågad stackars cirkustiger samt (det bästa) knähunden Gidgets försök att ta kontroll över en koloni rätt läbbiga katter som bor hos en halvdöv och nästan blind kattlady.

De olika delarna hänger länge lite i luften, ofta känns det som att filmen helt enkelt börjar och sedan börjar om igen på ett ganska orytmiskt sätt. Men i slutet kopplas alla djurens händelsekedjor ihop och finalen utgörs av en hejdundrande biljaktsekvens.

På vägen har det lekts en hel del med olika filmgenrer och stilar. Roligast blir det när filmen lämnar sitt mest seriösa och lite klyschiga spår – det som handlar om Max och hans inre osäkerhet – och omfamnar sina mest anarkistiska drag.