Amanda Gonzales gravid när hon dog hos IS

I filmen ”Children of the enemy” får Patricio Galvez se sin halländska dotter Amandas grav i Syrien, där hon dog hos terrororganisationen IS.

ANNONS
LocationVarberg, Falkenberg||

Dokumentären ”Children of the enemy”, som får svensk biopremiär den 7 maj och senare visas i Sveriges Television, spelades in för två år sedan. Ändå innehåller den faktauppgifter som inte verkar ha avslöjats tidigare och ett okänt bråk om islam med halländskan som kallas Umm Hamza.

En sådan detalj finns en bit in i filmen av Gorki Glaser-Müller när huvudpersonen, den tidigare Varbergsbon Patricio Galvez, beskriver det sista mejlet han fick av sin 28-åriga dotter Amanda den 30 december 2018.

Amanda var gravid

Amanda Gonzales växer upp i Varberg, radikaliseras ihop med sin mamma i Falkagård i Falkenberg, gifter sig med jihadisten Michael Skråmo och följer med honom till IS-kontrollerade Raqqa 2014.

ANNONS

I mejlet till sin pappa skriver hon, under namnet Amanda Umm Ibrahim Gonzales, att familjen lever under svåra förutsättningar och knappt har någonting att äta. Hon har gått ner mycket i vikt och barnen svälter.

Några gånger i dokumentären när känslorna blir extra starka byter Patricio Galvez, som föddes i Chile, från svenska till sitt modersmål spanska. Första gången är när han efter att ha läst mejlet berättar att dottern Amanda led i två dygn innan hon avled av granatsplitter efter ett bombanfall mot Baghouz i nordvästra Syrien. Och att hon vid tillfället väntade barn.

När sedan IS-rekryteraren Michael Skråmo, uppvuxen i Göteborg med norskt pass, skjuts ihjäl, enligt dokumentären inför ögonen på sin äldsta son, är parets sju barn föräldralösa.

Barnen är oskyldiga

För mig handlar ”Children of the enemy” lika mycket om en ensam, medelålders mans kamp mot passiva myndigheter, som de oskyldiga barnens rätt att få återvända till Sverige. Fyra föddes där och även de tre yngsta är svenska medborgare.

Sekvenserna från Syriens ökända flyktingläger al-Hol, där 80 000 personer bor på en yta gjord för 9 000, går rakt in i bröstet. Patricio filmar i smyg när han får träffa sina undernärda barnbarn i några timmar. Han upprepar deras namn och säger på svenska att han älskar dem.

ANNONS

Att barnens ansikten har gjorts suddiga gör att barnen känns ännu skörare, som skuggor av de barn de borde få vara. I en poetisk scen direkt efteråt, med spröd pianomusik av Lisa Nordström (från Midaircondo), blickar Patricio ut mot solnedgången från ett tak i Erbil i Irakiska Kurdistan, där han har sin bas.

Musiken bidrar för övrigt till stämningen utan att bli övertydlig och stråkarna är arrangerade av hallänningen Martin Schaub (från West of Eden) som även spelar celesta.

Frustrerad över myndigheterna

Patricio Galvez återkommer till att han har förlorat sin dotter Amanda och tillfälligt måste lämna sina tre tonåringar i Göteborg för att rädda sina sju barnbarn. Han undrar om hon hade konverterat till Islam om han hade varit mer aktiv under hennes uppväxt, istället för att leva ett med egna ord ”flummigt” musikerliv.

Amandas enkla grav ser han, på en bild som Michael Skråmo har tagit, men besöka den kan han inte.

Frustrationen över att de svenska myndigheterna inte agerar är tydlig och Patricio använder den internationella presskåren till att föra ut sitt budskap.

Regissören Gorki Glaser-Müller blir mycket mer än en fluga på väggen. Han gömmer sig inte bakom kameran utan blir en axel för Patricio att trösta sig mot och frågeställaren som får huvudpersonen att förklara sitt syfte.

ANNONS

Att klippa ner de 130 timmarna med filmat material från Patricios sex veckor utomlands, så att det blir en logisk berättelse på 97 minuter, är en fin prestation av Åsa Mossberg, Kasper Leick, Søren B. Ebbe och Erika Gonzales.

”Allahu akbar” ropar en pojke

Efter halva tiden kommer en vändpunkt där Patricio skakar och gråter av glädje, för att senare kliva ut på gatan fylld av hopp, avslappnat tuggande på ett tuggummi, med utstrålning som påminner om Clintans ensamme hämnare i en spagettivästern.

Men tro inte att det är slut på överraskningarna där, bara för att vi vet att Patricio lyckades ta hem barnbarnen och landa på Landvetter utanför Göteborg klockan 9.56 på morgonen den 15 maj 2019.

Plötsligt dyker Amandas mamma upp, alltså barnens mormor. Hon som kallas Umm Hamza och anklagas för att stötta terrororganisationen IS, även om hon förnekar det i dokumentären.

En pojke hörs skrika ”Allahu akbar” (Gud är störst) av rädsla när ett blodprov ska tas och när sedan en av systrarna sjunger med i en musikalisk recitation blir Patricio och hans ex osams.

Arg diskussion om islam

Mormodern, som 2014–2015 bodde med Amanda och Michael Skråmo i IS-kontrollerade Raqqa, hävdar att barnbarnen är muslimer av egen vilja. Hon påstår att Amandas önskan var att barnen ska uppfostras inom islam och att det inte är farligt, medan Patricio Galvez är emot all form av religiös indoktrinering.

ANNONS

Umm Hamza förstår inte volontärerna som menar att hon utgör en risk när hon i hemlighet träffar barnbarnen på hotellet samtidigt som det är närmast belägrat av journalister.

”Är du dum i hela huvudet”, skriker hon minst två gånger till Patricio. Där hon ser barnens räddning som ett mirakel, ser tittarna en envis morfar, som till slut sätter ner foten med ett: ”Jag tillåter inte mer religion. Punkt och slut!”.

Kan få höga betyg

När jag lämnar pressvisningen går tankarna till de svenska barn som fortfarande är kvar i läger i nordöstra Syrien. Enligt organisationen Rädda Barnen kan det vara 30–40 barn, varav hälften är under fem år gamla.

Att Sverige har antagit FN:s konvention för barnets rättigheter som lag från den 1 januari 2020 kan göra att ansträngningarna för att få hem även dessa barn ökas.

Nyhetsbyrån TT ger ”Children of the enemy” en femma och jag tror att fler recensenter ger filmen höga betyg. Det skulle jag ha gjort.

Jag vågar till och med tippa att Gorki Glaser-Müllers verk kammar hem en guldbaggenominering för bästa dokumentär och det är verkligen inte oförtjänt.

ANNONS