Festen och tävlingen är det som gör Eurovision.

HP:s Melloexpert om det Eurovision som aldrig blev av – och varför tävlingen är så speciell

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Precis som allting annat har årets upplaga av Eurovision Song Contest ställts in. Under den senaste veckan har vi fått till oss tre olika substitut av varierande nivå. Bäst och sämst var det som svensk tv bjöd på, medan EBU:s egen "hyllning" mest var avslagen och deppig.

SVT:s katastrofprogram ”Inför ESC” är inte värdigt att lägga fler ord på än så här. I torsdags gjorde de däremot ett sådant program som hela EBU hade kunnat göra. Visa videor, ha kommentatorer och sedan röstar man. Vi hade kunnat kora en vinnare, och årets låtar hade inte varit ”bortkastade”. Så, varför gjorde man inte så?

ANNONS

Officiellt har man pratat om att det är livekänslan som är kärnan i tävlingen, att man inte vill att den ska gå förlorad. Inofficiellt handlar det om pengar. Rotterdams kommun, nerdeländska staten och de ansvariga tv-bolagen har satsat enorma summor. Om man skulle hålla en onlinetävling skulle inga fans ätit på nederländska restauranger, inga journalister skulle bott på Rotterdams hotell och ingen publik skulle gått på de många liveföreställningarna (publikrep, semifinaler och final). För troligtvis hade ett annat land vunnit tävlingen (holländska låten var alldeles för tråkig) och nån annan hade fått arrangera Eurovision 2021.

Det är verkligen en folkfest.

Men den officiella anledningen är inte fel den heller. Livekänslan och publikfesten är också viktiga delar. Jag har under flera år arbetat med att följa Melodifestivalen, på deltävlingar från Luleå i norr till Malmö i söder. Det är väldigt roligt och sprudlande, men det går inte att mäta sig med känslan på ett Eurovision. Värdstäderna går all-in, och fansen kan stöta på artisterna överallt på stan och festa loss med dem på Euroclub på kvällarna och nätterna. Det är verkligen en folkfest. Under Eurovision i Stockholm 2016 var poliserna och väktarna på Euroclub helt förbluffade över hur lugnt och städat det var, trots att det även där dracks alkohol. Det enda ingripande de fick göra under veckan var att säga till en person som hade tagit upp en blomkruka som han dansade med. Milsvida skillnader från när de bevakar fotbollsmatcher eller andra festivaler.

ANNONS

Men även för alla som inte är på plats betyder fansen mycket. Man vill se tusentals små flaggor vaja i publikhavet, oavsett vilken artist som står på scen. Svenska tv-program som under våren har spelats in inför tomma läktare har gjort det tydligt vad jubel och hejarop gör för helheten.

När allt annat är inställt i år är det lika bra att komma över även denna förlust.

En online-festival hade heller inte varit fullt rättvis rent tävlingsmässigt. Alla länder har inte haft nationella tävlingar, och har därför bara musikvideor att visa upp, vilket alltid blir bättre än ett ”riktigt” uppträdande. Alla länder har heller inte samma möjlighet att göra snygga livesändningar, så där hade länder som Sverige och Ryssland haft ekonomiska fördelar framför exempelvis Moldavien och Rumänien. Om alla är på plats på samma ställe och tävlar under lite mer likvärdiga förhållanden är det också möjligt med en mer rättvis tävling.

En annan tråkig sak är att årets vinnare troligtvis hade kommit från ett ovanligt land. Alla stora förhandsfavoriter, Island, Bulgarien och Litauen, var länder som aldrig vunnit tidigare.

Jag kan förstå både de officiella och inofficiella anledningarna till att det inte blev något Eurovison i år. När allt annat är inställt i år är det lika bra att komma över även denna förlust, och gå vidare mot ett 2021 med nya låtar, glada artister och en folkfest där Nederländerna visar varför en halvdan onlinetävling aldrig kan mäta sig med den riktiga varan.

ANNONS
ANNONS