Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En skrivarkurs förlöste Tessa Hadley som författare. "Romanen jag skrev under det året var inte så bra, men det fanns delar i den som kändes äkta. Där fick jag känslan av att det var det mest ordinära – det som jag hade värjt mig från att skriva om för att jag trodde att det var för trist – som jag skulle skriva om."

"En Bieber för medelålders kvinnor"

Vanliga människors vanliga liv. Låter det som ett trist ämne? Inte i den brittiska författaren Tessa Hadleys händer. I sina böcker skildrar hon med psykologisk skärpa den tvära bergochdalbanefärden mellan lycka och olycka.

Hon tar inte illa upp om man kallar henne för en "late bloomer". Trots att Tessa Hadley har skrivit i princip hela livet dröjde det tills hon blev 46 innan hon debuterade som författare.

Då hade hon redan skrotat 4–5 färdiga böcker – samtliga "fruktansvärt misslyckade". Vari låg det pinsamt dåliga?

- Det var inte mina romaner, jag försökte skriva som någon annan i dem. Jag tror faktiskt att jag mognade sent som person, jag hade inte kapacitet nog att veta vem jag var eller vad jag hade att säga, svarar hon.

"Försökte skriva som hon"

I yngre år kämpade Tessa Hadley med att skriva storslagna, politiskt laddade verk om – tja, till exempel gruvarbetarstrejken i Storbritannien. Hon ryser lite grand när hon tänker på hur hon försökte efterlikna andra författare i stället för att berätta historier som utgick ifrån sådant hon själv kände till.

- Jag älskade Nadine Gordimer som i sina böcker berättade om apartheid-katastrofen i Sydafrika och jag tror att jag försökte skriva som hon – vilket var ett sådant misstag. Jag är inte hon och min värld var inte den världen.

Tessa Hadleys litterära universum kretsar i stället kring vanliga, ofta ganska priviligierade människor ur den brittiska medelklassen. Persongalleriet i romanen "Syskonen", som nyss översatts till svenska, är relativt representativt. I boken har fyra syskon samlats på det gemensamma, lätt förfallna sommarstället. Sommarvistelsen är egentligen en förberedelse för en framtida försäljning – men det är inget som Roland, Alice, Fran och Harriet berör under de första dagarna på landet.

Blir kär i svägerskan

På ytan händer det inget särskilt dramatiskt i boken. Dramatiken sker i stället på det inre planet, där gamla och nya känslomässiga sår rivs upp. Den plågsammaste läsningen rör den äldsta systern Harriet, oförlöst i kärlek, som plötsligt drabbas av en rasande passion inför sin svägerska Pilar. Kapitlet när Harriet bestämmer sig för att ordlöst bekänna sin kärlek är så skickligt beskrivet att läsaren trevar efter den mentala skämskudden.

- Jag antar att det är jobbigt att läsa om för att det är en så plågsam upplevelse. Men jag tänker att Harriet kanske ändå är glad att det där hände. Tack vare det är det som om hon trots allt har levt, säger Tessa Hadley.

Fröet till "Syskonen" såddes med en scen där Harriet av misstag blir vittne till hur hennes bror och Pilar älskar i sovrummet intill. Stel, generad och förnedrad överfalls hon av en "skandalös längtan" inför äkta kärlek.

- Jag fick en bild i huvudet, precis som från en film. Och jag säger inte det här bara för att jag är i Sverige nu, men det kändes som en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hans filmer och använder dem ganska ofta när jag funderar över hur berättelser kan läggas upp. Jag fantiserade om det där mörka rummet, dörrspringan som lämnats öppen och hennes obehag och plåga som plötsligt öppnar dörren till allt det som stängts in.

Litteraturens Justin Bieber

Tessa Hadley må ha debuterat sent, men har de senaste åren rönt enormt stor uppmärksamhet, både i hemlandet och internationellt. På baksidan av boken finns uppskattande rekommendationer från författarkollegor som Chimamanda Ngozi Adichie och Hilary Mantel, i krönikor har hon kallats för en "domestic goddess" (ungefär "en hemmets gudinna") och lite ironiskt framställts som en litteraturens Justin Bieber, fast för medelålders, smått fanatiska kvinnliga läsare.

Och även om hennes berättelser ofta kretsar kring det som traditionellt har kallats för "den lilla världen" går Tessa Hadley inte att avfärda som en "mysig" författare.

- Jag hatar idén om små mysiga romaner som ignorerar världen utanför. Jag försöker att i ord fånga den där känslan av att vara en del av ett bekvämt borgerligt liv, med livets vardagliga plågor, men där rapporter från resten av världen läcker in. Då blir det bekväma plötsligt ganska obekvämt.