Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Elisabeth Skog: Sorgesång över en liten hund

Ventesorg är ett danskt ord som snarast borde införlivas i svenskan; väntesorg. Det handlar om tillståndet före sorgen. Man vet att det ska hända och det är just den vetskapen som gör att ordet särskiljer sig från till exempel oro, ängslan eller farhågor. Sådant kan ju vara obefogat och gå över. Väntesorgen är obeveklig.

Han blev nästan 15 år, vår kanelfärgade mellanpudel. Nu finns han inte mer och livet kan omöjligt bli sig likt igen.

Jag tänker på hur den sista tiden blev ett långsamt farväl, varje morgon när jag vaknade och sökte hans blick:

– Är det en bra dag? Vill du ha frukost? Visserligen var han tämligen lomhörd men vi förstod varandra ändå. Och jag jublade inombords när han åt. När han ville med på rundan. Han gick så stolt och raskt även de sista promenaderna och jag intalade mig själv att vi hade underbara dagar framför oss och att vår gemensamma tillvaro skulle bestå länge än, även om mycket talade för motsatsen. Jag tänkte varje dag på några rader ur en dikt: Vi tror att i morgon ska vara som idag: att ingen kommer till skada. Jag önskade det så hett, att i morgon skulle vara som i dag. Jag försökte lura mig själv förbi väntesorgen.

Ja, vi förstod varandra, eller rättare sagt han förstod alltid mig. Läste av och reagerade på sådant som jag själv inte var helt klar över. Och om det blev missförstånd så var det uteslutande mitt fel.

Att leva i en nära relation till ett djur är något storartat. Samförståndet, humorn, hud mot päls, återseendets glädje med mera, med mera. Den oförställda, reservationslösa kärleken som inte kalkylerar, utan bara generöst bäddar in oss i det bästa som vardagen kan ge. Jag tänker på det så ofta när jag ser människor med ett koppel och i andra änden en hund. Tilliten och överenskommelsen: här går vi. Vi vill varandra väl, vi ska gå och nosa och stanna och promenera den vanliga rundan eller en ny för variationens skull, kanske hälsa på någon kompis men sedan ska vi gå hem till oss.

Jag är mycket ledsen men tacksam ändå över Morris, över förmågan att uppskatta relationer mellan artgränserna och jag är klar över hur det berikar mitt liv. Jag gissar att ni som läst ända hit delar detta med mig.

Och jag går till poesihyllan, för där finns de bästa självhjälpsböckerna. Som så ofta blir det en liten blåsvart bok av Tua Forsström, ”En kväll i oktober rodde jag ut på sjön”.

Men jag talade ju bara för att det inte

skulle vara så tyst”

Bilder och saker och ytor och hängivenheten går sönder, blåser

iväg som glitter och damm

Vi tror att i morgon skall vara som idag: att ingen

kommer till skada.

PS. Ja, den stora vita vackra hunden finns kvar, om ni undrar!

Fler lokala nöjesnyheter hittar du här