När den amerikanske skådespelaren Harry Dean Stanton nyligen dog vid 91 års ålder blev det inte särskilt uppmärksammat i Sverige; mer –- och ömsint, kärleksfullt – i hemlandet USA och i England.
Troligtvis vet ni inte vem det var. Kanske, om ni får se honom på bild så minns ni. Han gjorde mest biroller, i flera filmer mer anmärkningsvärda än huvudrollerna. Ofta används ord som ”cool” eller ”karisma” slarvigt. Lyssna nu. Mick Jagger är inte cool; Charlie Watts är det. Laura Marling är cool, ej så Madonna. Lou Reed var inte cool utan förstoppad, som utsatt för alltför intensiv potträning; lysande låtskrivare dock.
Harry Dean Stanton var cool, hans utstrålning självklar. Det coola låg inte i det som syntes, utan tvärtom. Harry såg alltid ut som en tillfällighet, som var han just på väg att i förtid lämna partyt, gå, försvinna. Fast när han väl gjort det minns alla att han varit där. De kvarblivande trixar och gör sig till och skrattar och visar sina bästa profiler tills gryningen kommer. Men när de väl gått till vila hemsöker Harry Dean Stanton dem i drömmen.
Han hade en filosofisk attityd. Dagens filosofi är i det stora hela en akademisk angelägenhet. Antikens filosofer däremot ansåg att den var en praktisk sak. Ens filosofi måste bekräftas, bevisas, genom en livsstil. Harry Dean Stanton tillförde alla roller en bit av sin zenbuddistiska stoicism, grundtonen från vilken han utvecklade spelet. Inte självbiografiskt; han sa sig sakna ett ego.
Att han mest fick biroller kunde irritera honom, sen ryckte han på axlarna. När någon på stamkrogen sa hans ansikte verkade bekant, svarade han att han var astronaut – för att slippa berätta om sina filmer eller skryta om sina vänner Bob Dylan, Sean Penn, Charles Bukowski.
Och trots allt detta, trots att han ansåg sig bara vara ett tillfälligt dammkorn i universum, en som alla andra: Harry Dean Stanton var inte en karaktärsskådespelare. Han var en karaktär.
I Wim Wenders mästerverk ”Paris, Texas” hade han huvudrollen som Travis, mannen som återvänder från öknen (= döden) för att leta reda på sin son och hustru.
Det är en av de vackraste och mest smärtsamma kärleksfilmer som gjorts. I slutmonologen, då Travis berättar hela historien för hustrun (fantastiskt spelad av Nastassja Kinski) blir det på samma gång alldeles stilla, och oerhört intensivt. ”I knew these people. These two people… they were in love with each other.” Jag vet människor – som sett filmen – få tårar i ögonen bara av att påminnas om monologens banala inledningsord. Harry nyttjar dem som en musiker på väg att starta världens mest sorgsna ballad.
Och nu är han borta. Med en axelryckning, och så det där leendet. Livet? ”Det är trots allt bara frågan om en film”, sa han.
