Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bland Ingmar Bergmans många prästporträtt är biskop Vergérus (Jan Malmsjö) i "Fanny och Alexander" (1982) ett av de minst smickrande. Biskop Vergérus är en sadistisk man med stort kontrollbehov som gifter sig med änkan Emelie (Ewa Fröling) och blir elak styvfar till hennes barn. Arkivbild.

Bergman for dummies: Bergman och Gud

Finns det en Gud? Gång på gång ställer Ingmar Bergman samma fråga i sina filmer. Gud är ständigt närvarande i hans filmiska universum, om än i sin frånvaro.

"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" klagar prästen Tomas (Gunnar Björnstrand) i filmen "Nattvardsgästerna" (1963). Tomas har fått sin gudsbild krossad och värst av allt är Guds tystnad. "Jag har trott på en orimlig, alldeles privat, faderlig Gud, som visserligen älskade alla människorna, men mig mest av alla", säger Tomas.

Trilogi om tro

Gud är ständigt närvarande i Ingmar Bergmans filmer, om än i sin frånvaro. Tillsammans med "Såsom i en spegel" (1961) och "Tystnaden" (1963) utgör "Nattvardsgästerna" en gravallvarlig och personlig trilogi om tro. Men det är inte alltid dödligt allvar när Gud kommer på tal hos Bergman. Ta till exempel "En lektion i kärlek" (1954) där det skämtas om att Gud måste vara kvinna och att mannen skapades "mitt i en gäspning".

Somliga har tyckt att det är för mycket om Gud i Bergmans filmer. Regissören och författaren Bo Widerberg attackerade redan 1962 Bergman i artikelserien "Visionen för svensk film". Han var trött på att Bergman i "film efter film" ställde frågan om huruvida det finns en Gud. Bergman borde ägna sig mer åt människorna, tyckte Widerberg.

"En riktig skitgud"

Ingmar Bergmans pappa Erik var präst och ska man tro vad Bergman skriver i sin självbiografi "Laterna magica" var han pappans ständige strykpojke. Man kanske kan förstå varför Bergmans porträtt av kyrkans män inte alltid är särskilt smickrande.

Minst smickrande är porträttet av biskop Vergérus (Jan Malmsjö) i filmen "Fanny och Alexander" (1982). Med Gud som ursäkt plågar biskopen sin styvson Alexander (Bertil Guve). "Om det finns en gud så är han en skit- och pissgud som jag skulle ha lust att sparka i röven", säger Alexander. Han har inte mycket till övers för Gud eftersom denna aldrig gör något. Tanken på att Gud finns och kan tillåta så mycket ont är för Alexander mer skrämmande än tanken på att Gud inte finns.

Gud eller tomheten

Med några få undantag finns Gud endast som en frånvaro i Bergmans filmvärld, ändå är det till Gud som hans rollfigurer riktar sina böner. "Somliga ber till en bestämd gud, andra riktar sina ord till tomheten", heter det i "Fanny och Alexander". När det gäller valet mellan Gud och tomheten tycks Bergman ändå ha valt Gud.