Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ett poetiskt monster. Den rosa skulpturen, skapad av barn vid Musans förskola, spelar en stor roll i senaste numret av Flum. Lovisa Nilsson, till vänster, och Hanna Norling är gästredaktörer, och de vill gärna att tidskriften ska finnas på alla förskolor i Halmstad.

Barns rätt till poesi i Flum

Mitt i. Rakt på. Här och nu. Det handlar om barns rätt till poesi i det senaste numret av den halländska poesitidskriften Flum.

Det är Hanna Norling och Lovisa Nilsson som är gästredaktörer för Flum, och vi träffar dem på kulturförvaltningen i Halmstad där bägge två arbetar.

De har långa och tjusiga titlar – men det är inte så noga, enligt Lovisa:

– Skriv bara att vi jobbar med barn och kultur.

Det är nästan ett år sedan de fick uppdraget att göra Flum och egentligen skulle tidningen ha varit färdig till bokmässan i Göteborg, i höstas.

– Men det var för optimistiskt. Vi kände oss stressade ett tag men bestämde oss för att strunta i det, och i stället leka fram tidningen, säger Hanna.

Nu är nummer 22 av Flum ute i handeln, en stridsskrift för barns rätt till poesi.

– Dikten kan rymma tankar som inte får plats någon annanstans, säger Hanna.

I tidningen tas poesin även upp i anslutning till andra kulturformer som dans, teater och musik, och bland de intervjuade finns skrivpedagogen Mymmel Blomberg, illustratören Kristina Digman och danspedagogen Lisen Gustafsson.

De är välkända namn i HP:s spalter, men i Flum finns också en artikel om den för mig tidigare okände författaren Mårten Melin från Lund.

– Han var ny för oss också, och han har många bra tankar om barn och poesi, säger Lovisa.

Några av Mårten Melins dikter för barn finns tryckta i Flum och det handlar om korta texter som fångar ögonblicket.

– Den här typen av dikter passar bra för barn. De behöver inte ha en början eller slut, utan beskriver snarare ett tillstånd här och nu – precis som det är för barn i tre–fem-årsåldern. De är mitt i hela tiden, säger Hanna.

– Det där var bra sagt. Jag instämmer, säger Lovisa med ett skratt, och Hanna eldar på:

– Poesi borde vara mer rakt på, även för vuxna. Den kan lätt bli för högtravande.

Hanna har två döttrar – Lova, sex år och Klara, fyra år – och hon förstod på allvar hur viktig poesi kan vara för ett barn när Lova hade knäckt bokstavskoden.

– Hon satt och stavade sig igenom Mårten Melins bok ”Varm tass i mörkret”, sida för sida under två veckor, och hade boken under huvudkudden.

Flum är snyggt formgiven av Krister Tuveros och innehåller, i likhet med många barn- och ungdomstidningar, färggranna bilder i mitten.

Det är Hanna som har fotograferat ett rosa monster – en skulptur gjord av barnen vid Musans förskola i Halmstad – som hon har placerat i olika miljöer.

– Bilderna bygger på samtal med mina döttrar, säger Hanna och bläddrar fram en sida där monstret står vid en vattenpöl.

– Det var Lova som pratade om känslan när man står vid vattnet, och precis ska hoppa i. Med världens plask.

Om man gör

en riktigt bra saga

när man är gammal

kan man få

Nobelpriset

Barntankar från Musans förskola i Halmstad

Det finns så mycket att vara rädd för.

I källaren finns spöken

som skräms med vita lakan.

Dom ropar högt

om det blir för läskigt.

I garderoben står ett skelett

och skallrar med sina ben.

Hon fryser förstås.

Det skulle jag också göra

om jag inte hade nåt kött på benen.

Ur ”Varm tass i mörkret” av Mårten Melin (Hegas 2007)

Fler lokala nöjesnyheter hittar du här