Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Suget efter stallet blev för stort

Anna Kågström har skrivit en handbok för alla vuxna som känner suget att återvända till stallet. – Jag har längtat tillbaka i hela mitt liv.

Revansch. Lust. Närhet. Att lyckas samarbeta med ett flera hundra kilo tungt djur som i princip kan döda en. Det är några av orsakerna till att Anna Kågström sökte sig till stallet som vuxen.

– Jag är en ganska typisk återvändande. Barnen är vuxna, jag har mycket tid för mig själv och jag har den där pengen som behövs för att kunna rida en till två gånger i veckan. Jag har stora förhoppningar om att kunna skritta in i ålderdomen, säger hon.

Hästar och skötare rör sig fram och tillbaka på stallbacken. Vi är på Hufvudsta ridklubb i Stockholm och det är en bedövande vacker vårdag, med gassande sol och hysteriskt kvittrande fåglar. Bakom en ljusgrön trädridå anas höghusen, men det gulrappade gamla stallet ligger naturskönt bakom ett litet slott nära vattnet.

Samtidigt är stallet generellt en ganska sluten miljö, med regler, rutiner och hierarkier som framstår som strikta för en utomstående. Så härrör också dagens stallkultur från militärens, som en gång i tiden hade mängder av hästar.

– Ridskolorna bildades när armén avhästades. Militärens hästar och chefer flyttade till ridskolorna och tog med sig sin kultur. När jag började rida som barn kunde ridläraren stå och beordra små sjuåringar som vore de beväringar, säger Anna Kågström.

Den hårda stallkulturen var en starkt bidragande orsak till att hon slutade rida som 14-åring. När hon återvände som vuxen kunde hon till sin glädje se att mycket hade förändrats till det bättre, inte minst på den ridskola hon hamnade på, som hon tycker är jättebra.

– Det blir en sorts revansch också. Som vuxen har man en annan position än som barn, man har beslutanderätt över pengarna, man kan välja i vilken typ av stall man vill vara, man tar ingen skit längre. I bästa fall kan vi vuxna som nu väller in i stallgångarna förbättra tillvaron för de barn som är på ställen där stallkulturen fortfarande inte är så bra.

När hon kom till stallet första gången blev hon rejält nervös. Vad är en snodd? Hur ser man till att alla stroppar dras åt lagom hårt? Och hur gjorde man en bakdelsvändning egentligen?

– Boken är sprungen ur mina egna behov. Jag trodde att jag skulle kunna återvända till stallet och sitta upp och fortsätta där jag en gång var, men det gick ju inte. Det är stora djur, man måste göra rätt och läsa på. Därför finns det faktaavsnitt med frågor som jag vet att många återvändare ställer sig.

Tillbaka i stallet är mer än en faktaspäckad handbok. Den innehåller också reportage, intervjuer med återvändare och hästbilder av fotografen Susanne Walström.

– Hon har så mycket humor! Jag tycker att hon har skildrat hur löjliga, roliga och smarta hästar kan se ut och hur löjliga och rörande människor kan se ut bredvid hästar, säger Anna Kågström och visar en favorit ur boken.

Bilden föreställer en häst med täcke och flugskydd över ögonen som springer på sniskan vid en gångtunnel. Det ser absurt ut. Hur hamnade den där? Vad tänker den? Vart ska den?

Anna Kågström har jobbat som reporter i 30 år och är hårt drillad i att hålla avståndet mellan sig själv och sin text. Därför fick hon nästan skrivkramp av förlagets uppmaning att skriva personligt.

– Det var hemskt! Jag har fått jobba hårt med att skriva de små snuttarna där det står ”jag”. Det går inte att förstå hur lång tid det tog att processa det.

Var det svårt att få folk att ställa upp på intervjuer?

– Absolut inte! Alla ville vara med. Det var mycket igenkänning och berättelser om vad hästar och stallet har betytt i deras liv, säger hon och fortsätter:

– Jag vill förstå varför man blir så galet passionerad. De jag har intervjuat uttrycker så starka känslor. Vad är det med hästen? Vad ger den? Vad gör den med oss? Jag kan inte säga att jag har fått ett svar, jag har fått en massa olika svar.

Hon hoppas att det tas fram vettiga kurser för alla återvändare som vill ta sig upp på hästryggen igen.

– De statliga medlen riktar sig till barn och unga. Jag skulle jättegärna se en hästskötarkurs för återvändare. En fördel med stallet är att den dagen man kanske inte orkar sitta upp längre så kan man ändå hänga här.

Det är uppenbart att hon brinner för ridsporten som breddidrott och hon pratar sig varm om att forskning visar att människor mår bra i närheten av hästar och att de används med stor framgång inom vården, bland annat för rehabilitering av unga med anorexi.

– Hästen kommer tillbaka i städerna också, i Rosengård hämtar de sopsortering med häst, de används som gräsklippningsmaskiner och det finns kommuner som har dem i skogsbruk.

Men allergikerna, då?

– Allergi och rädsla för hästar är såklart problem som finns i samhället. Men det finns folk som är rädda för bilar och inte mår bra av avgaser också.