Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Litteraturens kvinnor driver runt i kvarteren

Att gå runt i kvarter, varv på varv och se ut som om man promenerar eller har ett ärende fast man egentligen spanar efter någon man längtar efter att träffa – är det normalt?

I vilket fall händer det i litteraturen!

En som gör det är Ester Nilsson i Lena Anderssons roman ”Egenmäktigt förfarande”. Hon strövar målmedvetet gatorna runt Kommendörsgatan (Östermalm, Stockholm) där Hugo Rask har sin ateljé och lägenhet.

Jag har varit med om flera bokdiskussioner där detta har avhandlats.

”Ester är en stalker, så gör man bara inte”, hävdar vissa.

”Det är ju just så man gör när man är förälskad”, menar någon.

”Sån’t växer man ifrån.”

”Nej, det är en läggningsfråga.”

Ämnet är i alla fall intressant och gångbart i texter av skiftande slag.

En dag hör jag mig själv nynna på en popdänga av Säkert (Annika Norlin). ”Ditt kvarter” heter låten och handlar just om rastlöst vandrande i akt och mening att träffa på hen som ens hjärta är uppfyllt av.

”Jag går runt ditt kvarter/ Fjärde gången den här kvällen/ Vem räknar på det/ Ser det lyser en lampa/ Lägenheten bredvid din”.

Hon går på patrull fast det inte ska se så ut. Något positivt och uppfriskande är att textjaget i sista versen får sällskap av Helen som också spanar mot samma lägenhet.

”Vi blir bara fler och fler”, konstaterar de lättsamt.

En annan litterär gestalt som vandrar i kvarter redan 1924 är Ingeborg Balzar i Hjalmar Bergmans ”Chefen fru Ingeborg”.

Hon blir förälskad i sin dotters fästman Louis de Lorche. Förbjudet och skamligt. Mot slutet av boken gör Ingeborg inget annat än vandrar nätterna igenom.

Ingeborg är mer illa ute än de sentida systrarna ovan. Hennes förnedring större, febern hetare. Det som har varit uppenbart för alla omkring henne har hon i det längsta förnekat för sig själv.

Hon har ingen att prata med, ingen Helen, inga väninnor. Till slut blir vandrandet ett självändamål. Om någon hade sagt henne var han fanns är det inte säkert att hon hade gått ditåt.

”Medlet hade blivit angelägnare än ändamålet. Den febrila vandringslusten, begäret att känna kroppen lika hemlös och rotlös som själen, drev henne.”

Ingeborg går mot sin undergång i Bergmans mycket läsvärda roman.

Våren är en hudlös tid av knoppar, förväntningar och skoningslös ljus. Väl mött där ute i kvarteren!