Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Elisabeth Skog.

KRÖNIKA: Upptäcktsfärd bland nya och gamla dikter

En drabbande insikt: jag läser sällan ny lyrik.

Inget att ligga sömnlös över kan tyckas, men tråkiga fasoner tycker jag. När det gäller romaner tar jag mig an nya sådana med glupande aptit och öppna sinnen. Men vad lyrik anbelangar så dröjer jag mig kvar vid tummade exemplar med hundöron, understrykningar och post-itlappar. Läser dikterna igen och igen med återseendets glädje och gör möjligen nya fynd bland redan kända passager.

Nu ska jag råda bot på detta, därför vid min läslampas gröna sken tronar nu tre för mig nya diktsamlingar. Och, måste bekännas, en gammal bekant som jag lagt dit som snuttefilt om det blir för jobbigt med de nya bekantskaperna.

Jag börjar med den poeten Ewa Lipska och hennes diktsamling från 2015 ”Kära fru Schubert”. En tillförlitlig person har tipsat mig om Lipska och efter år av nära relation med Wislawa Szymborska vågar jag prova hennes landsmaninna. Försöker först ta reda på något om själva fru Schubert. Ganska snart inser jag att Frans Schuberts fru avses i alla fall inte, han hade nämligen ingen. Nåväl, jag läser dikterna med stigande förtjusning. Tilltalet är personligt och humorn påtaglig. Lipskas bok förtjänar att läsas om och får därmed stanna kvar hemma. Kära fru Schubert, sedan en längre tid/har jag iakttagit enfalden. En världsbästsäljare.

Nästa bok är nyutkommen men författaren välbekant Marie Lundquists ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”. 88 dikter, alla mycket korta, alla börjar med ordet Dikten. Metapoesi, dikt om dikten. Och om livet.

Omtagningen bildar en suggestiv rytm, men det extremt korta formatet kan locka till sträckläsning som varken gagnar läsaren eller boken. Jag anmodar mig långsamhet och eftertanke. Lägger boken ifrån mig men bär med mig detta i munnen: Dikten bär tillbaka gråten/till den plats där den uppstod.

”Rosor skador” av Jenny Tunedal är nästa bok. Det är hennes femte diktsamling och enligt recensioner handlar den bland annat om en gammal mamma som försvinner in i Alzheimers sjukdom. Jag har lite svårt att förhålla mig till uttrycket ”handlar om”. oftast vill jag själv läsa mig till vad det handlar om och kanske i läsandet skapa egna teorier om ”handlingen”. Nåja, detta kan ju inte Tunedal läggas till last för och hennes bok tilltalar mig definitivt. Här finns många rader att kontemplera över. En klump har formats på ryggen, där nacken tar slut Ett välkänt/tillstånd hos förbrukade kvinnor En depå till ingen nytta...

Sedan kan jag ändå inte låta bli att ta fram den välbekanta vällästa vännen ”En kväll i oktober rodde jag ut på sjön” av Tua Forsström. Så liten bok, så tunn, så blåsvart. Trots goda intentioner och nya läsupplevelser liksom vilar jag nu ut i dess bokstavliga famn.

Känner igen allt och blir ändå, trots eller tack vare detta helt upprymd av rader som denna:

Bilder och saker och ytor och hängivenheten går sönder, blåser/iväg som glitter och damm

Vi tror att i morgon skall vara som idag: att ingen ska komma till skada