Krönika: Det stilla jublet från läsarna

ANNONS
|

Jag hymlar inte. Det är härligt att säga det: Vad var det jag sa!

Så välförtjänt, så klokt av Svenska akademien. För ett par år sedan förutspådde någon att Alice Munro aldrig skulle få priset för att hon inte är tillräckligt grandios. Därför är detta en seger för det lågmälda, i denna högljudda tid.

Munro skriver noveller och till er som har problem med just den formen orkar jag bara säga: Synd för er. Gå i litteraterapi, eller sök bot på egen hand.

I novellen "Släktklenoder" ur samlingen "Kärlek vänskap hat" finns mycket att hämta, bland annat ett intressant stycke metalitteratur, Munro skriver om att skriva; arbetsglädjen, lyssnandet.

ANNONS

Hon skriver tystlåtet. Med mycket små medel gör hon delikata utsnitt ur vanliga människors liv. Det är till synes konstlöst men just häri ligger ju konsten! Och hon lämnar åt läsaren att förstå och fylla i. Med några korta kommentarer som först kan verka ovidkommande antyder hon en personlighet med all komplexitet.

En pojkvän beskrivs: "Min fästman, som så orubbligt och härsklystet gillade allt hos mig, sa att han föredrog kvinnor med former och tyckte att jag påminde honom om Jane Russell."

I en förstulet inskjuten förklaring säger Munro mycket om den fästmannen.

Huvudpersonen ska gifta sig (osäkert med vem) och bli författare (säkert). Hennes släkting Elfrida hade en udda uppsättning stora tänder med glesa mellanrum. Gaddarna var av skiftande kulör och material. "När hon sa något skandalöst var det som om tänderna flockades framtill i munnen, som en bataljon med svärdet i beredskap."

Men när Elfrida tittar på Bill, sin märklige sambo:

"Det fanns en så bedrövad ömhet över hennes ansikte att jag trodde att hon skulle följa efter honom. Men hon hämtade bara sina cigaretter."

Nej, Alice Munros noveller är inte grandiosa. Livet i dem är inte storslaget, ens särskilt dramatiskt men inte heller enkelt. Ofta ganska sorgligt.

ANNONS

I "Släktklenoder" skriver hon att huvudpersonen ska komma att skriva noveller. Här finns en programförklaring och jag tror att den tangerar Munros syn på sitt författarskap.

Hon promenerar hem från lunchen hos Elfrida. Hon är mätt och däst av allt hon sett och hört i den övermöblerade lägenheten. Fästmannen är i Ottawa på en anställningsintervju, lika bra det. Hans orubbliga kärlek omfattade inte hennes solkiga släktingar.

Ingenstans i Munros texter anar jag hennes närvaro så starkt som i slutet av denna novell.

I all den svada hon tvingats lyssna till fanns en formulering som hon vet att hon ska komma att använda i en novell senare i livet. Denna visshet ljuder inuti henne, ger henne en kick och en känsla av befrielse. Tillit och vetskapen att hon bär på sina egna möjligheter.

"Jag tänkte inte särskilt på den novell jag skulle skriva om Elfrida utan på arbetet jag ville utföra."

Hon gläder sig år arbetet; skrivandet som inte är att sätta samman berättelser utan mer som lyssnande.

"Det var det jag ville ha, det var det jag tyckte att jag skulle lyssna på, det var så jag ville att mitt liv skulle vara."

Hon stannar och tar en kopp kaffe på en bar där radions sportsändning larmar i bakgrunden. Ljuden från publiken låter avlägset: sorgliga men högtidliga som hjärtslag.

ANNONS

Hoppas att du hör oss idag Alice, ljuden från alla dina läsare, det lågmälda, stilla jublet.

ANNONS