Amerikanen Philip Roth tillhör, tillsammans med bland andra sin landsmaninna Joyce Carol Oates, de ständiga kandidaterna till Nobelpriset i litteratur; därför kommer han troligtvis aldrig heller att få det.
Roth är underhållande, en flitig och ihärdig arbetare i litteratur, en vital berättare med känsla för sitt lands moderna historia, och han är – som flertalet stora amerikanska artister – politisk liberal. Man bör då minnas att en amerikansk liberal är ungefär som en svensk gråsosse. Folkpartism är en okänd företeelse i de öppna viddernas USA.
Under det giftigt sjudande 1960-talet kunde Roths radikala liberalism bli härligt hätsk, som i den satiriskt swiftska uppgörelsen med Nixon, ”Vårat gäng”. Samma decennium utgav han den klassiska romanen ”Portneys besvär”, en av de roligaste studierna av erotisk besatthet som existerar; skildringen av den unge huvudpersonens onanibesvär tillhör den groteska humorns höjdpunkter.
Nu är Philip Roth gammal. Och den till svenska nu översatta romanen ”Vålnaden försvinner” handlar om ålderdomen.
Inte på ett bittert sätt, men på ett vemodigt.
Roths alter ego genom ett antal böcker, den judiske författaren Nathan Zuckerman, har under elva års tid levt tillbakadraget på landet, utanför sin gamla hemstad New York, utanför de stora sammanhangen. Han har inte läst de större tidningarna; han har helt enkelt inte hängt med. Det är ett slags flykt – bland annat undan en anonym brevskrivare som ivrigt önskat hans död – fast också ett inre beslut. Men en cancerangripen prostata har tillfälligt tvingat honom tillbaka till New York för läkarbehandling.
I The Big City träffar han ett ungt par han – enstöringen – under ett år plötsligt vill byta bostad med.
Varför? Därför att han vid 71 års ålder blir förälskad i den unga tjejen Jamie, vad han nu kan tänkas ge henne, en äldre trött man som har besvär med blåsan. Nej, det är inte för att återerövra sin egen ungdom; den är han trots allt glad att ha blivit av med. Vad det är blir svårt att säga; en vag känsla vid sidan av, en gammal dammig erövringslust, en sista bit het glöd i en samling rumstempererad aska?
Känslan är med honom hela tiden genom en serie lätt kaotiska händelser, och berättaren Philip Roth visar än en gång upp sitt suveräna, vitala handlag, sin skenbart improvisatoriska förmåga att foga samman fragment till en helhet. Det är en bra bok, även om den inte tillhör hans större.
Ett vemod utan sentimentalt kladd, utan självömkan. I jämförelse med Philip Roths ärrade känslighet verkar de flesta svenska författare enbart gnälliga.
